Bekant hatar sitt jobb och tycker kollegorna är sterila

Nej, man kan inte springa med skvaller på det sättet. Det är fruktansvärt att bli sviken av någon man känner på det sättet - någon man vågat öppna sig för. Dessutom är tanken fri. Du vet inte hur han är på jobbet, han kanske kan hålla masken och vara professionell där. Kanske måste han skriva av sig någonstans, just för att kunna ge det perfekta professionella bemötandet på arbetsplatsen?

Jag har också arbetat inom vård och omsorg med flera olika grupper av patienter, boende, brukare o.s.v. Ibland kunde man känna en irritation mot vårdtagarna. Själv var man halvt sönderstressad med heltidsarbete, scheman som ruckade dygnsrytmen fram och tillbaka, barn och hem och hushållsarbete, en partner som man nästan aldrig fick någon ensamtid med o.s.v.. Allt var bara jobb och stress.

...och så klagar den här tjejen (ca 20 år och frisk i allt väsentligt, "inbillningssjuk") som jag kommer ihåg nu t.ex., över att hon hade brutit av en nagel. Detta var en jättestor sak för henne, hon blev hemskt upprörd och till och med grät. Då kände jag en ilska välla upp. Hon som hade det så bra, levde med mycket grundläggande krav om att sköta sin egen hygien typ, inte mycket mer än det, alla måltider serverade, massor med dalt och försök att sysselsätta henne med roliga och utvecklande aktiviteter men inget dög. Jag hade lust att skaka henne, och sedan gå ut därifrån och aldrig komma tillbaka. Men jag gjorde det förstås inte.

...och kollegorna är ofta inte så kul heller inom vissa grenar av omsorgen, särskilt långtidsvård där utbildningskraven - och därmed också ambitions- och intelligensnivån - är låga. Det var många bittra, avundsjuka kärringar där, som hade åldrats före sin tid. Många rökare, mycket fusk med arbetstiden när de skulle smita ut och röka hela tiden, och vi som inte rökte fick ta deras jobb också. Jag är glad att jag tog mig därifrån. Borde din bekant kanske också försöka..?