Intressant att läsa vidare om det som skrivits! Det är verkligen olika för alla. Skaffar man fler syskon så vet man ju inte alls hur det blir, kan bli hur som med kemin mellan barnen. Min sambo kom inte överens med sin bror som liten men idag är de jätte nära. Jag (kvinna) har en tvillingbror och det ni lyfter med att man måste skynda sig så att det inte försvinner har jag förståelse utav. Skulle jag tex skaffa ett syskon till mitt barn så vill jag inte det ska bli så, att de måste äta något fort för att den andre kanske hinner ta det annars. För mig har mina syskon betytt massor och gör än idag. Vill ha en stor familj då det känns familjärt och mysigt i mina tankar och erfarenhet. Sen kanske det inte alls blir fler syskon eller att det ens skulle bli bra.
Min erfarenhet av ensambarn är att de oftast är lite svåra social, själviska och lite opålitliga. Sen är inte alla så uppenbarligen. Känns som de saknar förståelse i vissa aspekter och lite mer uppmärksamhetssökande. Ligger dock säkert i uppfostran, så som det ibland blev en tävling mellan mig och min bror som jag inte alls gillar.