Varför är min ofrivilligt barnlösa väns sorg viktigare än min bebislycka?

Detta fenomen har fler i min bekantskapskrets erfarit. Nära vänner som drar sig undan när man är gravid. vänner som kämpar med missfall och ofrivillig barnlöshet.

Jag kan inte sätta mig in min väns förtvivlan. jag har haft ett missfall innan barnen som var hemskt men sen gick det för oss. Min lycka att vara gravid och få barn har varit det absolut största i livet för mig och mannen. Det har omkullkastat hela vårt liv. Att inte få visa den lyckan, att bli ghostad, att ens väninna inte visar glädje för min lycka än ett tort -grattis-? hur ska jag ens kunna acceptera och förlåta det? Jag förstår inte hennes smärta. På samma sätt som hon aldrig kommer erfara min smärta av att förlora en förälder tidigt i livet. Men är hennes smärta viktigare än min glädje? Kan man inte känna båda? Kan båda inte få samexistera? Min graviditet gör ju inte henne mindre gravid. Två separata händelser.

i vårt fall har hela vänskapskonstellationen fått anpassas efter väninnans sorg. bebisar får inte vara med eller så får vi inte prata barn. Hon drar sig undan. Fruktansvärt för henne men också orättvist mot oss andra. Som att vi lite ska skämmas för att det funkade för oss.

har man rätt att be sin ofrivilligt barnlösa väninna att ta sig i kragen och skärpa sig? Att allt faktiskt inte bara handlar om henne? Att hon gått upp helt i sig själv och ser inte att det finns en värld utanför hennes? Alla måste få lov att ta plats oavsett om det är lycka eller sorg.

så less :(