Varför är min ofrivilligt barnlösa väns sorg viktigare än min bebislycka?

Detta fenomen har fler i min bekantskapskrets erfarit. Nära vänner som drar sig undan när man är gravid. vänner som kämpar med missfall och ofrivillig barnlöshet.

Jag kan inte sätta mig in min väns förtvivlan. jag har haft ett missfall innan barnen som var hemskt men sen gick det för oss. Min lycka att vara gravid och få barn har varit det absolut största i livet för mig och mannen. Det har omkullkastat hela vårt liv. Att inte få visa den lyckan, att bli ghostad, att ens väninna inte visar glädje för min lycka än ett tort -grattis-? hur ska jag ens kunna acceptera och förlåta det? Jag förstår inte hennes smärta. På samma sätt som hon aldrig kommer erfara min smärta av att förlora en förälder tidigt i livet. Men är hennes smärta viktigare än min glädje? Kan man inte känna båda? Kan båda inte få samexistera? Min graviditet gör ju inte henne mindre gravid. Två separata händelser.

i vårt fall har hela vänskapskonstellationen fått anpassas efter väninnans sorg. bebisar får inte vara med eller så får vi inte prata barn. Hon drar sig undan. Fruktansvärt för henne men också orättvist mot oss andra. Som att vi lite ska skämmas för att det funkade för oss.

har man rätt att be sin ofrivilligt barnlösa väninna att ta sig i kragen och skärpa sig? Att allt faktiskt inte bara handlar om henne? Att hon gått upp helt i sig själv och ser inte att det finns en värld utanför hennes? Alla måste få lov att ta plats oavsett om det är lycka eller sorg.

så less :(

Det låter som att ni bägge kan behöva tänka på vilka signaler ni sänder ut och hur ni beter er.

I mitt kompisgäng var det ett tag ett par som väntade sitt tredje barn och ett par som i flera år försökt få barn men bara fått flera missfall. Paret som snart skulle få sin trea hade blivit gravida jättelätt alla gånger och haft väldigt problemfria graviditeter. Själv vill jag inte ha barn.

Hon som kämpade för att bli gravid - vi kan kalla henne Frida - anförtrodde åt mig att hon kände sig som en hemsk vän för att hon inte kunde dela den andra tjejens - vi kan kalla henne Marie - glädje helhjärtat för att hon var så avundsjuk. På samma sätt delade Marie med mig att hon tyckte det var lite jobbigt att det blev så mycket bebissnack för hon visste hur Frida mådde.

Vi pratade alla ut om detta en kväll när vi alla hängde, och det var väldigt "renande" för alla. 

Det är kanske lite mer av den attityden ni bägge borde visa upp. Självklart ska man kunna glädjas med varandra, men det din kompis går igenom nu sägs också vara bland det mest nedbrytande som finns.

Det är kanske inte för mycket begärt av henne att ni försöker fokusera på andra samtalsämnen när ni ses, och hittar på saker som inte har med barn att göra? Det kan trots allt vara nyttigt för dig att inte bara "vara mamma", så att säga. Säkert har du andra vänskapsrelationer där detta kan maximeras.

Tack. Exakt detta. 

i detta fall handlar det verkligen inte om att stoltsera och skryta bebis. Utan om att mötas. Där lycka och sorg kan få samexistera. just nu är det bara envägskommunikation och det är sorgen. Jag hade önskat att min vän kunder åtminstone känna ett litet styng av glädje för min skull (då jag gråtit och känt sorg med henne).