Vad är samvetet?

Samvetet är något immateriellt och är en förmåga.

Ont och gott är helt och hållet mänskliga konstruktioner, även de immateriella. Oftast flytande med i regel något som gynnar överlevnad. Det sitter ingenstans då det inte är fysiskt och består inte heller av något fysiskt.
Var i hjärnan då?

En förmåga att skilja på rätt och fel och vad som är det. Samvete har orsakssamband. Varför det leder till dåligt samvete kan vara olika, man måste försöka spåra hela tanke- och reaktionskedjan. Kanske är det en reaktion på maktförlust också, vad vi vet kan vi inte påverka förgången tid då något inträffat, för var existerar gången tid bortom vårt kollektiva medvetande? Svaret beror delvis på om man tror mer på eternalism eller presentism.

Grundtillståndet är inte helt lätt att avgöra. I drömlös sömn existerar inget samvete och ingen jag-upplevelse som kan uppleva det. I vaket tillstånd kanske man kan tycka att det tillstånd som tar minst energi är det mest normala tillståndet, som hos atomer och molekyler, som vi ju verkar vara byggda av fysiskt. Hos alla är det inte så, vad det beror på kan jag inte svara på rakt av. har man inte handlat på något vis som strider mot ens uppfattningar om rätt och fel kanske man har en idealbild i huvudet som man inte kan leva upp till, som exempel.

Det sitter i hjärnan och består av vad man har lärt sig.

Blir man tex inlärd genom hela sin uppväxt att homosexualitet är en synd. Eller sex utanför äktenskapet. Då hindras man av sitt samvete om man skulle börja fundera på sådana saker. Och genomför man ändå sexet trots att det går emot ens samvete, så kan man då få ont i samvetet, man får dåligt samvete. Det kan också släppa men då måste man tänka om i fråga om vad som är rätt och fel och det kan ta tid.

Fel tänker du inte. Det är väl snarast en tolkningsfråga beroende på synvinkel. Samvetet gör sig påmint i efterskott, eller samvetet gör sig påmint i nuet på grund av upplevelser i nuet. Man vill göra det rätta om ens egen moral överensstämmer med ens egen och vice versa. Du handlade i god tro, resultatet frö din del blev fel i efterskott när du fick veta det. Teoretiskt rätt, praktiskt fel. En krock uppstår och dåligt samvete gör sig gällande. Jag ska inte skriva en text om att du inte ska ha dåligt samvete, så lätt är det inte. Rättsfilosofi kan bli invecklat och det finns många frågeställningar som berör ämnet. Jag tror att du bör försöka hitta ett sätt att jämkas med dig själv genom, ett resonemang som är giltigt nog att uppväga det dåliga samvetet.

Jag tycker inte det talar emot. Då lärde man ju om att det tydligen trots tidigare kunskap var fel som man gjorde, och sen dåligt samvete till följd av det. Samvetet verkar alltid hänga på vad man fått lära sig.

Det verkar ju vara lite så. Men även att man kan få ny information som om man vetat tidigare hade man gjort på något annat sätt, även om man har samma moral som då.

Det kan vara som du skriver.

Men jag tänker att det kan även vara såhär. Man kan ju ha glömt något till exempel. Eller gjort en miss. Eller varit för dåligt informerad. Av någon anledning. Men ändå hade man samma moral.  Folk får dåligt samvete ändå. Även om de gjorde sitt bästa och det kanske hände något som inte gick att förutse.

 

Man menar då att någon har burit sig gränslöst och osjälvsanktionerat åt. 

Nä, det är nog egennyttigt också. Kärlek är ett känslospektrum. Samvete skulle kunna betraktas som värden och ideal. Mitt ordval grundar sig på mitt första inlägg i den här tråden.

Snarare en förmåga att skilja gott från ont, som är mänskliga konstruktioner. Samvete är också en förmåga att sanktionera sig själv, att inte bete sig gränslöst. Undantag finns förstås. Om du och ja och några till befinner oss i stor nöd på Sydpolen och en av oss offrar sig genom ett självmord som får oss andra att överleva, har vi inslag som vi oftast uppfattar som ont, men som har först gott med sig.