Lättirriterad över småsaker
Hej!
Vilka fina tips och erfarenheter du fick här.
Jag håller med om att uppväxten påverkar mycket.
Mina älskade föräldrar är perfektionister när det kommer till vissa saker. Utskällning och kommentarer och råd var nära till hands. Jag har alltid tänkt mig att: man behöver inte vara grinig för att lyckas uppfostra sitt barn, jag kommer inte vara så när jag blir pappa!
Tiden går och jag gifter mig och får barn. När första förälskelseperioden har passerat så börjar vi vänja oss vid varandra och varandras brister. Det börjar bli mer och mer irriterande i mina ögon hur min fru behöver påminnas om vissa saker flera gånger utan större resultat och förändring, och att hon dessutom inte tar mina kommentarer på ett positivt sätt.
Med tiden börjar jag se mig i spegeln, först av min bror som tyckte att jag inte ska ge kommentarer på allt, utan fokuser på det viktigaste, och sedan av min fru som tyckte att jag var allt för gnällig och otacksam, och till sist vid ett tillfälle av min mamma!
Jag blev ställd: vadå jag är gnällig! det är jag ju inte, hon är slarvig och då måste jag påpeka det. Ska jag vara tyst då!
Men jag insåg såsmåningom, oavsett vilka fel min kära fru begår (små slarvfel samt onogrannhet) så MÅSTE jag dra ner på mitt beteende. Mitt beteende gör att hon blir ledsen och gnällig tillbaka. Det blir ingen bra stämning hemma. Hon blir stressad av att se mig.
Så numera så jobbar jag med mig själv för att inte kommentera på det hon gör. Ser jag att hon har tappat en strumpa eller inte hängt trasan eller gjort en oordnad hög av disk, så fixar jag det själv. Det ÄR svårt att hålla sig, men träning ger färdighet.
Jag måste säga att jag blev rätt så förvånad och missnöjd med mig själv när jag förstod att jag var och upplevdes gnällig. Jag har ju sedan tidigare bestämt att inte vara det i min familj.
Oftast behöver man alltså en spegel framför sig, för att förstå hur man beter sig och hur andra påverkas av det. Ens partner är en del av spegeln, men helst skulle man även få in flera att ge sin åsikt. Själv tog jag inte min frus bild av mitt gnällande på allvar, jag ansåg att det bara var överkänslighet från hennes sida. Men med tiden så blev jag övertygad som sagt.
Så mitt råd: ge honom konstruktiv feedback. Både i form av diskussion, men även dra upp verkliga exempel (på plats om möjligt). Det kommer ta tid innan insikten finner sig in i honom. Får du även någon utomståendes åsikt, så kan det hjälpa honom.
Lycka till min vän
Kramar