Lättirriterad över småsaker

Nej. 

Jag känner igen det från mina föräldrar. Pappa blev irriterad över småsaker, det var som om han ville vil irriterad. Bordet var inte helt avtorkat, smulor kvar. Vi blev inte klara tillräckligt snabbt när vi skulle iväg. Snöskottningen var inte riktigt bra gjord. Någon lämnade skor på fel ställe. 
När jag blev lite äldre insåg jag att det var samma hos hans föräldrar. Det var så alla tilltalade varandre, det var normalt sätt att kommunicera för honom. Kommer ihåg när jag i tidiga tonåren frågade farmor varför alla var så otrevliga mot varandra, hon förstod inte vad jag menade. 
Kanske är det något liknande, lyssna på hur de tilltalar varandra. 
Har han alltid varit så lättirriterad? Hur har han det på jobbet? Det ursäktar inte hans beteende, men det kan vara bra att veta orsaker/bakgrund för att få till en förändring.
Kan du ta upp detta vid ett tillfälle när han inte är irriterad, samla ihop exempel och tala om det i jag-form.
- när du blir irriterad över att jag xxx blir jag ledsen och sårad. Tycker du om att jag är ledsen och sårad? Han kanske säger att du borde skärpa dig, att du bara är överkänslig.
- Jag gör mitt bästa, tycker du om att göra mig ledsen?
Detta är bara exempel på en diskussion, bolla tillbaka hans argument och tala om hur han får dig att känna. 
Nu vet jag inte om ni har eller planerar barn. Men det sätt han talar till dig blir det normsla för barnen och påverkar dem i detas framtida relationer.
Lycka till i livet.

Gissar på att det också är ett sätt han lärt sig från familjen. Är där perfektionism hos hans föräldrar? Då har han blivit uppfostrad i det och är så nu mot dig. Det går att få bort, men han måste inse att det är han som gör fel med de tips som angetts ovan. Du kan lägga till att spela teater och säga det han brukar säga i situationer, är ett sätt som att få honom att fatta hur tramsigt det är. 

Hej! 

Vilka fina tips och erfarenheter du fick här.

Jag håller med om att uppväxten påverkar mycket. 

Mina älskade föräldrar är perfektionister när det kommer till vissa saker. Utskällning och kommentarer och råd var nära till hands. Jag har alltid tänkt mig att: man behöver inte vara grinig för att lyckas uppfostra sitt barn, jag kommer inte vara så när jag blir pappa! 

Tiden går och jag gifter mig och får barn. När första förälskelseperioden har passerat så börjar vi vänja oss vid varandra och varandras brister. Det börjar bli mer och mer irriterande i mina ögon hur min fru behöver påminnas om vissa saker flera gånger utan större resultat och förändring, och att hon dessutom inte tar mina kommentarer på ett positivt sätt.

Med tiden börjar jag se mig i spegeln, först av min bror som tyckte att jag inte ska ge kommentarer på allt, utan fokuser på det viktigaste, och sedan av min fru som tyckte att jag var allt för gnällig och otacksam, och till sist vid ett tillfälle av min mamma! 

Jag blev ställd: vadå jag är gnällig! det är jag ju inte, hon är slarvig och då måste jag påpeka det. Ska jag vara tyst då!

Men jag insåg såsmåningom, oavsett vilka fel min kära fru begår (små slarvfel samt onogrannhet) så MÅSTE jag dra ner på mitt beteende. Mitt beteende gör att hon blir ledsen och gnällig tillbaka. Det blir ingen bra stämning hemma. Hon blir stressad av att se mig. 

Så numera så jobbar jag med mig själv för att inte kommentera på det hon gör. Ser jag att hon har tappat en strumpa eller inte hängt trasan eller gjort en oordnad hög av disk, så fixar jag det själv. Det ÄR svårt att hålla sig, men träning ger färdighet.

Jag måste säga att jag blev rätt så förvånad och missnöjd med mig själv när jag förstod att jag var och upplevdes gnällig. Jag har ju sedan tidigare bestämt att inte vara det i min familj. 

Oftast behöver man alltså en spegel framför sig, för att förstå hur man beter sig och hur andra påverkas av det. Ens partner är en del av spegeln, men helst skulle man även få in flera att ge sin åsikt. Själv tog jag inte min frus bild av mitt gnällande på allvar, jag ansåg att det bara var överkänslighet från hennes sida. Men med tiden så blev jag övertygad som sagt.

Så mitt råd: ge honom konstruktiv feedback. Både i form av diskussion, men även dra upp verkliga exempel (på plats om möjligt). Det kommer ta tid innan insikten finner sig in i honom. Får du även någon utomståendes åsikt, så kan det hjälpa honom. 

Lycka till min vän 
Kramar

Nej det här beteendet ger varningsklockor. Kommer garanterat eskalera och snart kommer första slaget. 

Jag ska tillägga att det här är en så pass viktig sak i er relation att jag tycker att ni får reda ut det innan ni funderar på att skaffa barn (om ni inte redan har). 

Tack för alla fina svar, uppskattar det! Tar till mig utifrån era erfarenheter. 

När jag tänker på hur han beter sig mot sin mamma, så brukar han bli rätt så ilsken. kan vara smågrejer, typ som att det var för mycket folk på tåget. Hon har mycket tålamod, går inte upp i affekt, men säger å andra sidan säger hon inte ifrån när han brusar upp. Tror det gör att han tror det är okej att bli så arg. Hans mamma är väldigt perfektionistisk också, kan nog bidra därifrån. 

Ska nog prata med honom snart.

Att bli irriterad över småsaker är en sak. Att försöka bestämma vilken duschtvål någon ska använda tyder på ett sjukligt kontrollbehov. Försöker han bestämma över andra saker i din vardag också? T.ex. vilka kläder du ska ha eller vem du får träffa?

Hur tror du han skulle reagera om du sa: "Att jag får torra läppar är inte ditt problem, och jag bestämmer själv vilken duschtvål jag ska använda"?

Är han stressad? 

Håller med. Säg ifrån.

Nja han bestämmer inte så mycket över mig att jag inte får träffa vem jag vill och liknande. men han vill gärna bestämma vad gäller rutiner och hälsorelaterade saker. vissa grejer är bra som han säger (såsom jag ska stressa mindre). medan andra är mer onödiga, där jag tycker jag ska få göra som jag vill. 

jag brukar välja tillfällen när fungerar att säga ifrån. Om han är trött, passar det nog inte att säga ifrån, då blir han bara frustrerad och mer arg. 

när jag sa ifrån om duschtvålen, blev han tyvärr väldigt arg. Jag vet inte om jag passar in i hans tankar om hur han vill ha sin flickvän, typ.

Jag tycker inte att det låter normalt. Jag undrar vart skon klämmer någon stans, dvs vad är det som egentligen bekymrar honom....
Har det hänt något nyligen, eller är det något som ?han oroar sig för som ska hända i framtiden Hur känner han själv kring sitt åldrande o sin kropp?
Dåligt att han låter sitt dåliga mående gå ut över dig. Fel också om han ska bestämma över dig, gällande hur du tar hand om din hygien. Och vill han påpeka något så kan han göra det på ett vänligt sätt....

Tack för stödet
Men ja kanske inte är bästa tiden just nu för honom, mycket stress på jobbet. för lite tid för ledighet och bara vara.

Du behöver prata med honom men som du är inne på, ta det när han verkar vara lite mer harmonisk. 
Oavsett vad så ska det inte gå ut över er i hemmet. 

Jag har en mycket omtänksam man och han blir inte arg eller brusar upp, men han ger mig ibland goda råd som jag inte bett om. Då säger jag bara ok, och låter det passera, om det är något jag inte tycker jag vill anamma. 
Skulle han fräsa åt mig att jag måste ha en annan kräm till ansiktet, hade jag nog fräst tillbaka, och sagt att DET bestämmer inte han. 

Du måste markera gränser. Var inte för snäll där så som mamman utan säg till, stå stadigt, var bestämd, sätt blicken i honom, du rubbar dig inte. Han går över din gräns när han tror sig bestämma vilken lotion osv. Han är dessutom van att komma undan med det. No, sire. Han behöver få sig en tankeställare. Han behöver ändra på sig. 

Det här kan bottna sig i oro, ångest, att han tror han är mer medveten än vad du är och att du då utsätter dig för fara. Samma höga krav som han ställer på sig själv ställer han per automatik på sin omgivning och allra mest då de som står honom närmast. 

Perfektionism/ångest går hand i hand och svårt att fläta ut vad som är vad men det går i arv och går att bryta. Har varit ett sätt för dem att hantera sin oro och ångest. Vi är inte alltid medvetna om allt det vi gör bottnar sig i en rädsla. 

Skulle det vara så att det här är ett led till värre, psykisk, fysisk misshandel typ av man behöver du bryta. Även nu på det här stadiet måste du signalera till honom hur hans sätt får dig att må och att det är han som träder över dina gränser för vad som är okej. Det handlar egentligen inte om lotionen, om det är det han vill få det till. 

Lycka till!

Jag tycker att det låter som att han är alldeles för hård med småsaker. Det finns en gräns för vad som är rätt och fel i en relation och vad som klassas som att gå för långt. Enligt mig så beter han sig på fel sätt och borde bemöta dig bättre. Det är en sak att bry sig om sin partner och fråga till exempel varför man gör på ett visst sätt, ger råd eller att visa sin oro. Men inte ska man bli arg för sådant som du nämner. Jag tycker att du ska fråga honom varför han reagerar på det sättet. Detta blir ju absolut inte bra i längden. Om det inte hjälper att ifrågasätta hans beteende så tycker jag absolut att ni ska testa någon form av professionell hjälp, så som parterapi för att få en bättre förståelse och relation till varandra. Det brukar funka för många.

Hoppas det blir bättre! Jag önskar dig all lycka till!

När han blir sur, fråga honom varför han reagerar på det sättet och få honom att fundera på sitt agerande!