Egoist eller jag krävande

Vi pratar mycket om hur vi har det, och vad vi gjort under dagen etc, lika väl som bara vanligt slösnack. Jag tror båda saker behövs i en relation.
Tyvärr är vissa så att de inte är så intresserade av andra.

Ett ex sa en gång att han inte tyckte vi skulle prata så mycket om våra jobb hemma. Han tyckte det blev för mycket. Det var rimligt, höll jag med om och vi bestämde att v bara skulle nämna våra jobb om det var något stort som påverkade oss även på fritiden. 
Det tog ungefär två dagar, så började han prata om sitt jobb när vi åt middag. Jag sa inget, men nästa dag nämnde jag något från mitt jobb. Då sa han direkt att vi skulle ju inte prata jobb. När jag sa att han hade gjort detsamma själv såg han rätt överraskad ut. Så gick några dagar till, sen pratade han om sitt jobb igen. Jag hakade då på och berättade något jag också, och fick genast mothugg. Då frågade jag hur han ville ha det egentligen. Kontentan var att tydligen var han inte så sugen på att höra om mitt jobb men helst ville prata av sig om sitt. 

Haha jag och en fd sambo pratade konstant både om oss själva, i mun på varandra och GIVETVIS lyssnade vi på varandra också och ställde frågor till varandra. 

Tycker att det var en härlig mix hur vi hade det och han sade alltid att han älskade att vi alltid hade så mycket att prata om😊Drt var aldrig trist.

Vi kunde prata om vårat arbete också, det var ju liksom oundvikligt att inte göra det eftersom det är där man är så mycket av sin vakna tid.

Det som är viktigast är väll att båda får samma talutrymme, att båda får prata om sig lika mycket och bli lyssnade på. 

Jag älskar att höra folks berättelser så för mig är det helt ok. 

Finns annat jag stör mig på mer isåfall. 

 

Sluta försöka krama blod ur en sten. Han är inte intresserad, gå vidare.

Härliga svar. Tack. Jag är också intresserad av andras historier/tankar/teorier etc...men i det här förhållandet handlar det mer om avrapportering från hans håll. Jag har slutat ställa frågor sedan några veckor och det verkar han inte märka. 
Visst är det spännande med relationer!

Var glad att du bara varit med honom 1 år. Min man som jag varit med i 25 år är totalt ointresserad av att prata eller ha en innerlig relation. Han har inte frågat mig om något, han vet knappt något om mig. Om jag säger att jag inte mår bra så reagerar han inte. Jag behöver en partner vått och torrt men han vill ha nån att ta för given som man får ha sex med ibland. Jag har i perioder försökt att vara tyst gentemot honom men faller snabbt tillbaka. Men nu har jag bestämt mig för att inte vara tillgänglig för honom. Nu sluter jag mig och han får inte längre göra uttag utan att sätta in, så att säga. Får se om han saknar mig.

Varför klagar du? Du har ju själv valt detta. 

Jag har märkt genom livet att det är väldigt olika hur intresserade människor är av att höra vad andra har att säga, och att ställa frågor om andra. Rent generellt verkar kvinnor mer intresserade av andra än vad män är, men det finns också många kvinnor som egentligen mest är intresserade av att prata om sig själva. I början av en kärleksrelation, men också en vänskapsrelation, är man av naturliga skäl mer nyfiken på varandra, men trots detta tycker jag det är rätt så stor skillnad mellan människor i hur mycket de ställer frågor osv.

För mig som är väldigt intresserad av andra och ofta ställer massor av följdfrågor om det mesta, inte bara till min partner utan till de flesta i nästan alla sammanhang, är det självklart att jag vill ha en partner som är lika intresserad av mig som jag är av henne. För mig känns det viktigt att vara någorlunda lika i detta avseende, för annars riskerar man ju att hamna i den situation som du beskriver, med en partner som är intresserad av att själv få berätta men inte av att lyssna.

Tyvärr tror jag det är svårt att förändras i det avseendet, och svårt att kräva att partnern ska förändras i önskad riktning.

Din inställning är vidrig. Många som är i förhållande med psykiskt våld inser det inte. I bästa fall inser man det långt senare, som i mitt fall. Man väljer inte ett förhållande där man blir ignorerad. Man kanske växt upp i tron att man inte förtjänar något. Folk som du däremot väljer att vara idioter utan att tänka sig för.

Men nu när du insett det, hur blir livet då? Jag tyckte inte det var så hemskt skrivet, utan det är en realitet att man själv behöver vara den som initierar om  en förändring sak ske (eftersom den partnern du beskriver inte lär göra det).

Har du försökt ta hjälp av tex kvinnojour? 

Fast du verkar ju ha kommit till insikt, så varför stannar du kvar nu då? För NU väljer du att ändå vara kvar.

Lämna! Det finns säkert gott om män som passar bättre. Man ska inte vara ihop med en helt opassande partner. Det är tyvärr ett fel som många gör. 

Kan du inte berätta det du vill berätta utan att han frågar? 

Om jag frågar om någon sov bra och den säger nej tycker jag det är sjukt irriterande om den inte själv berättar mer utan bara svarar med ett avvisande nej.

Påminn honom om att det är viktigt för dig att få frågor för att känna dig sedd... Ibland måste man "uppfostra" killar lite så att de kommer ihåg. 

Om du bara svarar "Nej." så indikerar det att du inte är så intresserad av att prata vidare om det. Du kanske ska lägga till lite detaljer så det finns nått för honom att följa upp på i konversationen?

25 år??
Varför har du valt att stanna med en sån man under alla dessa år?
Du har accepterat honom för den han är under alla dessa år och nu tänker du att det ska ske en förändring?

Alla är olika men en grund i de allra flesta relationer är att man är intresserad av sin partner och är man inte det så får man försöka vara det. Annars brukar det inte hålla.

Klarar man inte av att vara intresserad så har man kanske personliga problem eller bara är känslomässigt omogen.

Alla är olika men en grund i de allra flesta relationer är att man är intresserad av sin partner och är man inte det så får man försöka vara det. Annars brukar det inte hålla.

Klarar man inte av att vara intresserad så har man kanske personliga problem eller bara är känslomässigt omogen. Då bör man själv försöka få till en personlig utveckling eller få hjälp. Detta syftar alltså på din partner i detta fall.

Kan ju vara att efter 25 år så är hon inte så intressant längre. Han vet det mesta och vill inte höra samma saker igen.Finns inget nytt att upptäcka. Så jag skulle nog inte anta att hela problemet ligger hos honom.