Anonym (SL) skrev 2023-07-25 20:58:27 följande:
Lön är inte en förmån utan betalning för ett arbete som någon har utfört. Det är stor skillnad på de orden. Förmån är ett samlingsnamn som används för att beskriva alla de ersättningar en anställd kan få av en arbetsgivare UTÖVER lön.
Något man får extra.
En relation är inte en förmån eller lön.
Det är något som skapas mellan 2 människor och har med känslor att göra. Det kan handla om vänskap eller kärlek.
Du måste bidra själv för att en relation ska uppstå och du måste jobba för att den ska bestå men det finns inga lagar eller regler som bestämmer.
Om den du vill ha relation med, inte längre vill finns det inget du kan göra. Du kan aldrig tvinga någon att älska dig.
Det som är jämförbart med arbetsmarknaden och relationsmarknaden är ju att du måste ha det som en arbetsgivare/vän eller partner vill ha för att få jobb eller en relation. Det kan innebära att du måste anpassa dig.
En stor skillnad är att på arbetsmarknaden kan man lagstadga för att överbygga orättvisor och ojämlikhet.
På relationsmarknaden kan du inte det. Du kan inte lagstadga att människor måste bli kära i alla. Det går inte.
Man får välja bort i relationsmarknaden. Man får välja bort på grund av utseende, ekonomisk status, religiös tillhörighet, etnicitet, könstillhörighet, sexuell erfarenhet, personlighet, funktionsnedsättning...ja allt egentligen.
Och det kan kännas orättvist när man inte tillhör de självklart valda.
Som en evig gympalektion.
Men eftersom dessa två marknader inte har med varandra att göra och inte heller omfattas av samma påverkansmöjligheter rent lagligt så blir det märkligt att jämföra dem.
Och ensamma män kommer aldrig vinna kvinnors hjärtan med åsikten att om vi kvinnor vill ha lika lön så ska de få ha sex och relationer.
Jag vet att många ofrivilliga singlar ser rött när det nämns att de ensamma är ansvariga för förändringen i sitt liv, för känslan hos dem är nog att det inte spelar någon roll vad som görs...
Samtidigt så är det ju sanningen. Den krassa och på samma gång förlösande sanningen.
Jag är kvinna och har aldrig valt min partner utifrån de kriterier som trådstartaren och andra lagt fram som avgörande på relationsmarknaden.
Jag blir kär i en person. För mig är värderingar och personlighet avgörande.
Rent krasst är jag ju idealkvinnan i alla avseenden utom ett.
Jag skulle aldrig någonsin bli kär i någon som ser kvinnor som ansvariga för mäns ensamhet, som på allvar tycker att rätt till lika lön och rätt till sex är samma sak....
Alla i incelrörelsen skulle väljas bort kategoriskt av mig. Inte för utseende, utbildning, lön etc. Utan för kvinnosynen.
Enkelt uttryck: Vill du ha relation med kvinnor måste du tro och vilja oss gott.
Varför klagar då olika kvinnor på män som inte ger orgasm till kvinnor, de ska då vara skyldig något?
