Hur vågar man ta steget?

Jag stämde möte med honom hemma, mitt i en arbetsdag och meddelade honom att jag ville skiljas och varför. Det var efter flera år av dåligtmående då jag har gått och tänkt på hur jag ska göra det utan att han blir förkrossad eller försöker hämnas genom ensam vårdnad osv.... Vid tidpunkten för mötet hade vi varit ihop i 29 år, barn tillsammans, minderårigt. Han har överlevt skilsmässan och är lycklig, jag har överlevt det med.

Ångrade djupt att jag inte skiljt mig tidigare, när det redan började kännas att det inte var någon mening med äktenskapet.

Det kommer bli ett tufft samtal. Har du funderat på vad du tänkt säga?

Har ni barn ihop?

Jag hade tänkt på det i åratal Men hade ändå ingen plan. Mådde bara sämre och sämre så en kväll så sa jag det bara, jag vill skilja mig.
han blev ledsen och vi pratade lite senare om varför och praktiskt och sen var bollen i rullning.

Sitter i samma sits. Varit ihop drygt 20 år, 3 barn.
Känner mer o mer att vi alla skulle må bättre i slutändan om vi skiljer oss. 
Men hur säger man sen rent praktiskt hur gör man. Är föräldraledig just nu så ekonomin är ju inte på topp... 

Jag har precis meddelat sambon att jag flyttar ut.
Han bryr sig inte och någon gång måste man sluta hoppas

När det är totalt ohållbart längre så vågar man. 

På vägen dit kan man kolla upp bostad, vem ska bo kvar? Ska någon bo kvar? Är det en ägd bostad, kan någon av er köpa ut den andre om man skulle vilja?  Hur löser man bostad om man själv är den som ska flytta osv. 

Man funderar på om man vill ha halva värdet av det gemensamma eller om man hellre tar halva värdet i pengar och skaffar sig nytt. 

Varje dag talar man också med sig själv om varför man vill skiljas och varför det är så viktigt att inte skjuta upp det mer än nödvändigt samt hur mycket man vinner på att skilja sig i form av frihet, lycka eller vad det nu är. 

Sen gör man det bara. Man kan antingen bara säga det rakt ut vid en middag eller liknande, eller så säger man att jag vill prata med dig och så tar man det då. 

Viktigt är att man är HELT klar över att detta är enda vägen att gå så man inte trillar dit på att försöka igen om det inte är det man vill. 

Det viktigaste är ju att du först bestämmer dig. Sen säger du det till maken, det är ett obekvämt samtal och det finns inga genvägar. Gör det bara, när du är säker på att du bestämt dig.

Plicka hem blanketten. Den hittar du hos Tingsrätten. Den ska sen lämnas in till den Tingsrätt ni tillhör och man betalar en avgift. Du behöver också beställa personbevis för skilsmässa. Googla. På tex www.skilsmässa.se finns massor med information. Personbevisen kan lämnas in efter blanketten.

Se över din ekonomi och vad du har råd med för bostad. Kan någon av er ta över nuvarande bostad? Om inte, ordna med värderingar från minst två oberoende mäklare. Kan du ordna ett tillfälligt boende?

Förbered bodelning. Har ni äktenskapsförord? Enskilda egendomar? Om inte så delas allt lika. Kolla tex på siten som nämns här ovan.

Har ni gemensamma barn som bor hemma? Då är det betänketid på 6 månader. Det blir det även utan barn om han inte vill skiljas. Därefter måste man begära att skilsmässan ska gå igenom.

Det är en jobbig process, men man kommer igenom. Man kan boka enskilda samtal hos familjerådgivningen om man behöver någon att prata med. Det är inte särskilt dyrt och dom är ju proffs på sånt här.