Förälskad i min kollega

Japp, det där är en klassiker när folk förälskar sig i någon annan.

1) Sin partner känner man ut och in, finns inget nyhetens behag där som en gammal bil, den funkar bra, är pålitlig och tar en från a till b.

2) När man är förälskad tenderar man att idealisera den andra, dvs man bygger upp en bild av den andra personen som är mer baserat på vad man själv drömmer om än vad personen verkligen är. Och jämför man vilken människa som helst (ink din man) med en fantasi så kommer ju alla te sig lika tråkiga i jämförelse.

3) Man bygger upp fantasibubblor om hur ett förhållande med den andra skulle kunna vara som givetvis är perfekta för det är ju fantasier inte verklighet och fantasier kan man ju forma som man vill vilket inte går att jämföra med den krassa verkligheten med alla måsten som inte alltid är lika glammigt. Vilken relation känns inte tråkig i jämförelse med en idealiserad fantasi?

4) Givetvis längtar man efter att kunna förverkliga dessa fantasier och ens partner är ju i vägen för det, ännu fler minuspoäng för tråkmånsen hemma.

5) Du kommer inte lyssna på något någon säger
Nej det gör du verkligen inte för då hade du låtit bli att hålla på och chatta med kollegan. Det du gör är att du medvetet spär på dina känslor och rusar fram som en blind buffel men INTALAR dig själv att du "försöker" för att det låter bättre och får dig att framstå som en mer ansvarsfull, empatisk person.Det du vill med din tråd är det 9 av 10 vill men såna trådar, dvs få andras medhåll och stöttning så du ska kunna gå vidare med kollegan och bedra din man utan att ha så dåligt samvete över det.

Andras erfarenheter kommer inte hjälpa dig ett dugg så länge du inte är kapabel att ta till dig även det som säger att de inte är en bra ide utan letar med lupp efter BARA de som säger att det där är en skitbra idé som med all säkerhet kommer funka jättebra och är värt det till 100%

Det vet du inte ett dugg om förrän EFTER att du levt med kollegan lika lång tid som du har med din man. ALLA kan verka jättegoa vid sidan av och då man kan välja vilka sidor man visar upp, men det är en HELT annan sak att leva ihop då alla brister kommer fram vare sig man vill det eller ej.Du är inte på gränsen, du har passerat gränsen för länge sen och det skulle du lätt kunna få bekräftat genom att fråga din man vad han tycker om dina känslor för och ditt agerande med kollegan... men det vill du såklart inte, eller hur?  Och jag tror du vet mycket väl varför.Spelar det någon roll vad andra har för erfarenheter när du.

1) Redan VET att det du håller på med kollegan är fel
2) Inte vill ta till dig något annat än det du vill höra
3) När det enda du söker är medhåll för att gå vidare med det du redan vet är fel

Tror du på det där själv?

Om det är vad du vill, varför gör du då följande.

1) Slänger på 10 liter bensin i elden genom att hålla på och chatta med kollegan när du vet exakt vad det kommer leda till?

2) Vill "prata ut med kollegan om dina känslor" när du vet att den enda anledningen till det är att du vill få det bekräftat att kollegan känner likadan så ni ska kunna gå vidare med er relation och ta det till nästa nivå.

Om du på allvar vill det du påstår att du vill så är det bra om du börjar med att vara ärlig med dig själv

En bättre fråga är väl snarare varför du tror att stryka folk som gör saker de VET är fel medhårs kommer hjälpa?

Nope, frågan handlar om VERKLIGHETEN och vilka konsekvenser ens handlingar kommer få när man agerar på sina känslor. Du förstå bara för att man känner nåt så betyder inte det att verkligheten försvinner. TS, hennes man och barn kommer få suga i sig skiten hennes känslor orsakat ändå och att säga "man jag hade ju en känsla" kommer nog inte hjälpa ett dugg. Bra om du kan skilja på känslor och verklighet.

Dömer gör alla människor, det är så vi skiljer på rätt och fel och faktum är att dömande är en nödvändighet för att ha en någorlunda civiliserat samhälle, för om ingen dömer folk som gör dumma saker så kommer de ju inte förstå att de gör fel och om de hade dömt sig själva innan de gjorde som de gjorde så skulle andra inte behöva döma dem i efterhand.

Japp, jag har gjort irrationella saker och då har jag oxå accepterat att andra kritiserat mig för det jag gjort var ju dumt och kritiken befogad. Och när jag tänkt göra duma saker så är jag glad över att det funnits folk som påpekat hur korkat det varit och inte bara klappa mig på ryggen för då hade jag ju förmodligen inte fattat hur korkat det varit och gjort det ändå.

Världen handlar inte bara om förståelse och stryka folk medhårs vettu, kritik och ifrågasättande är minst lika viktigt.

Det är snarare en fråga om vad TS är på väg att göra, men det tror jag nog att du redan fattat med tanke på vad du skrivit i dina andra inlägg, eller hur?

Jag menar om det TS gör är så harmlöst och ofarligt som du påstår nu, varför råder du henne att byta jobb?

Så mao, att berätta för sin partner riskerar att skapa oro i relationen och onödigt, men att att springa runt och sukta efter kollegan och fundera på kärleksförklaringar är riskfritt.

Tycker du det ser ut som att TS är stark nog att "distansiera sig" från kollegan, eller ser det snarare åt som att hon är på väg åt motsatt hålla?

Vilket tror du är mest skadligt för relationen, att TS berättar och det bli oroligt, eller att TS bedrar sin partner med kollegan?

Nu projicerar du allt ditt eget beteende på andra, om det är någon här som inte tål kritik så är det nog du, och ja du verkar gärna prata person istället för sak när dina argument ifrågasätts.

Så varför propagerar du då för att TS inte ska berätta utan lösa det själv?

Tycker du det ser ut som att hon hanterat situationen bra?

Japp, det följer nästan alltid amma mönster tyvärr... och det blir ju inte bättre av att personen får medhåll och pepp för det av andra som gjort likadant eller naiva människor som tycker att känslor är det viktigaste i universum... vilket iof ofta är själva syftet med såna här trådar.