När blir tvåbarnslivet lite lättare?
Ja, som rubriken lyder, hur överlever man? Ibland blir jag så besviken på mig själv och ledsen över att jag inte klarar av att vara så harmonisk och nöjd i småbarnslivet, som jag upplever att så många verkar. Vet att sociala medier ljuger en del men blir ändå påverkad. Idag var jag och familjen på utflykt och badade, jag, min man, vår son på 2 år som är i sin värsta trotsepisod och min dotter som är 7 månader. Vi åker hemifrån stressade redan där, man måste tänka på allt som ska packas, barnet vägrar keps, vill smörja in honom men han vägrar, kissar i vagnen (vi pottränar), får en flaska vatten som han häller ut över sig själv, dottern missnöjd i vagnen, tvingas stanna till på vägen och amma, hon vägrar bröstet och ålar sig, bajsar och vägrar lägga sig i vagnen efter det såklart, fram med ombyte efter att man hittat en lämplig plats att byta på. Solen gassar och svetten rinner, paniken i min kropp stegras men försöker hålla ihop. Bussen proppfull, bromsar in kraftigt så vagnen flyger nästan, folk trängs, vi ska av, vagnhjulen låser sig etc. Maken fattar inte varför jag inte är mer chill. Väl framme får sonen utbrott, blir jättemammig samtidigt som dottern hänger vid mitt bröst, försöker räcka till. vi försöker breda ut en filt och ta fram mat, massa gräs och grus hamnar på filten och i maten. Dagen fortsätter i samma stil. En utflykt som är tänkt att vara trevlig blir bara en kamp. Så här blir mycket i livet just nu och jag kan känna sådan ångest över det, när blir tvåbarnslivet LITE lättare? Är det jag som är för känslig? Handlar det bara om inställning? Jag mår bara så fruktansvärt dåligt varje gång vi ska iväg, det blir liksom ett megaprojekt och sen så kan man ändå inte njuta av det?maken tycker vi ska ?leva på som vanligt? med allt vad det innebär men han förstår inte hur jobbigt och överväldigande det blir för mig. Är helt slut. När börjar man känna som sig själv igen??
