När blir tvåbarnslivet lite lättare?

Jag kan verkligen relatera till det du skriver. Upplevde samma frustration och stress förra sommaren (mina var ungefär då samma ålder som dina är nu). För mig blev det mycket bättre när jag började jobba när lilla va 9 månader. Var nog nära att gå in i väggen innan och mådde rätt dåligt. Men genom att börja jobba igen så fick jag tillbaka energin. Nu 9 månader senare är det beyeligt lättare. Lilla knatar runt och är nöjd bara hon får vara med. Och stora är mer harmonisk. 

Vill bara skicka lite omtanke och det blir lite lättare sen ❤️

Vill bara skriva att jag är i precis samma situation som du är och det kändes på något vis lite lättare att höra att jag inte är den enda. Ibland känns det som att jag håller på att bli fullkomligt galen över allt, tvåårstrotsen och en till unge.

Just nu är jag dessutom störtsjuk och har pms, hade god lust att lägga mig och skrika på golvet idag precis som tvååringen, men jag höll mig samman. Alvedon och kaffe. Är som en zombie

Jag förstår inte, var det endast du som gjorde allt när ni skulle iväg och som tog hand om allt när ni väl var iväg? 

Ni var väl två? Ta hand om ett barn var och ha tillit till att den andre partnern faktiskt kan ta hand om sitt barn och försök att inte bli så påverkad av vad som händer. Det gäller att dela upp ansvaret smart. Work smart, not hard. 

Hej
Mitt råd är att inte försöka så mycket och kanske ligga lite lågt med avancerade utflykter...(och jämför dig absoluuuuut inte med andra)
Så små barn uppskattar ju fortfarande främst det lilla i livet...
Tålamod och ork är ju lite extra lågt för alla parter nu när det är varmt..
En 2-åring kan ju vara lycklig över att få springa i en vattenspridare, blåsa såpbubblor, sitta i busskuren och titta på bilarna eller bara få åka själva bussen några stationer...(och då förslagsvis när det inte är så mycket folk).
Ta med fika och gör en mysig grej av det...Min äldsta son och jag satt t.ex nästan varje kväll vid vår närmsta hållplats och åt  kvällsvällingen (jag drack te) som vår stund medan maken lade lillebror...Roligaste tyckte han det var när vi busade och satt i våra pyjamaser...

Om man bara är borta en liten stund så behövs det ju inte så mycket planering och packning...och händer det en olycka eller blir kaos så är det ju inte så farligt...för hemmet är inte så långt bort

På dagar då orken tryter på allvar varför inte göra en inflykt istället för utflykt...bred ut filten i vardagsrummet eller ät på nåt tokigt ställe som under bordet eller i badkaret....

Jag skickar styrkekramar till dig och hoppas och tror att det kommer bli bättre...

undrar detsamma ! När ska de kännas lite lättare ?? dessutom Sover inte min 1 åring för fem öre på natten så de gör inte saken lättare ! Grät idag av sömnbrist o kände bara fy va allt bara kännns jobbigt nu ! 

Det blir lättare med tiden. Kom ihåg att du ser de som verkar harmoniska - de andra familjerna kommer inte ens iväg så de ser man ju inte... När min äldsta var liten gjorde vi inte många utflykter alls, han ville inte bli ammad eller - när han var något större - äta när vi var ute, och inte heller somna i vagnen, så det funkade inte. Vi besökte närmaste släktingarna där vi kunde slappna av och anpassa efter vårt barns behov, men andra utflykter blev det inte många av de första åren.

Det blir bättre! Jag försökte mig också på en massa aktiviteter och utflykter för får ibland lätt panik av att bara vara hemma. Men det var alltid kaos! Tänker som
många skrivit att hålla det enkelt. Min sambo bromsade mig mycket och är så tacksam för det nu. Det får bli mycket tid hemma. De har inte så stora behov i den åldern. Man behöver inte göra så mycket. Bara finnas där, bekräfta och sätta gränser? Så utmanande men man har igen det sen :) Lekparkshäng är ofta lättare än strandhäng med två så små barn?

Nu är de 6 och 8. ÄLSKAR att ha större barn! Allt är så mycket enklare och jag njuter definitivt mer nu av att umgås med dem. Att åka till stranden med dem nu är en helt annan sak! Så allt har sin tid!

Alltså det finns ju en anledning till att man väntar med andra barnet och det är ju för att småbarnsåren är tuffa. Så att förvänta sig ett harmoniskt idyllliskt liv med 2 barn under 2 känns inte verklighetsförankrat.

Min personliga erfarenhet är i alla fall att det blir lugnare när de passerat första trotsåldern, så runt 3-årsåldern. 

Små barn är jobbiga, stora barn kan vara ännu jobbigare...

Men att tex åka till stranden med som vi har en 8-åring och en 12-åring är inga problem. Jag åker själv med dom för tredje gången den här veckan efter jobbet idag, det är annat som blir jobbigt när dom är större. Men generellt är det inte så farligt om barnen inte har några svårigheter även om det kan vara jäkligt jobbigt med skrik och bråk.

Alltså åka buss i värmen till badutflykt med tvååring och bebis. Hade aldrig hänt i vår familj. Vi tyckte det var rätt tufft när barnen var så små så vi gjorde det så enkelt för oss som möjligt. Väldigt sällan badutflykter utan liten plaskpool på tomten tex. 

Lägg ner pottträningen. Barn släpper böljan när de är redo. Varför stressa fram det?

Packa allt som går att packa dagen innan utflykten. Hitta sätt att göra vissa saker enklare på. Att smörja in med solkräm kan man göra framför ett program på ipaden t.ex. 

Ju mer du stressar desto mer känner barnen av det och desto värre blir det. 

Ni är två. På din text verkar det inte som att din man är särskilt stressad. Hur kommer det sig? Är det bara du som får fixa allt med barnen?

Mina barn är idag tonåringar, en har precis fyllt 13 och en är 16. De hjälper flitigt till att få färdigt saker och ting inför utflykter. Men jag minns hur det var förr.... När jag och min man hjälptes åt var det lugnare. Fick jag ro i land allt själv var det tuffare. 

Att göra utflykterna enklare är ju ett sätt. Istället för hela turen tlll stranden ta parken utanför husknuten och ha en picknick. Åk till stranden vid tider när inte alla andra åker dit. 

Vi hade "turen" att ha två extremt morgonpigga barn så vi kunde vara på stranden kl 9 redan de varma dagarna. När alla andra började dyka upp var våra barn trötta och behövde vila eller var helt färdiga med strandbesöket. Då var det mindre trafik, lätt att hitta parkering och fritt fram att välja plats på stranden. 

Visst är småbarnsåren inte en dans på rosor men en del av det behöver inte vara pest och pina. Hitta genvägar, släpp vissa saker.

Nä, inte när man fått barnen så tätt.. alltid nya problem som dyker upp hela tiden

Fortfarande ansträngande.

Mina är 8 och 10.

Men om det var 10 av 10 i jobbighet när de var upp till 4 och 6 så är det bara 5 av 10 i jobbighet nu jämförelsevis..

Vad har jag lärt mig?

Aldrig skaffa fler barn.

När jag är 45 kommer jag ha vuxna barn.
Då börjar livet *längtar*....

En väldigt målande och träffsäker beskrivning på hur det är och kan vara med småbarnslivet. Jag känner igen det och precis sådär har det varit för mig också. Det är som att om något kan gå åt helvete så gör det det precis när man minst behöver det.: )

Hur är ditt grundmående? Stressad? Jag tror inte det är menat att vi ska leva såhär, så intensivt, trängas och stressa och allt ska hinnas med och göras och allt ska vara så jävla fantastiskt hela tiden. Inte en chans att man orkar både jobba, ta hand om barn och hem plus försöka ta hand om sig själv mitt i allt också.

Man får väl trösta sig med att det är övergående och att man inte är ensam om det hela.
Bakom de fina och perfekta fasaderna kan det vara mycket mer kaos och jävligt än man tror.

Kom ihåg att andas.