Ja, det kan såklart bli svårt att flytta långt från barnets andra förälder. Det handlar ju inte bara om att få tillstånd från medföräldern utan också hur det drabbar barnet.
Hans inställning förvånar. Hur ställer sig han annars till barnskaffande? Föräldraledighet? Jämställt föräldraskap?
Har ni diskuterat vilka slags föräldrar ni vill vara och vad som är viktigt för er?
Jag tycker vi haft ett bra snack om uppfostran och uppdelning. Min sambo har ett jobb där han jobbar borta mån-tors. Så ansvaret kommer vara mitt mån-tors 100%. Och helgerna får han gå in och hjälpa till så jag får avlastning. + att hans föräldrar gärna hjälper till. Jag kommer vilja vara föräldraledig hela tiden som det ser ut nu, och det är vi ense om. Han tjänar mest, så det blir enklast. Kanske att han är pappaledig någon enstaka månad när barnet blir äldre om han känner för det.
Det med att vi är från olika städer är ju en otroligt svår sak.. Jag vet inte hur jag känner om 7 år, men just nu känns det inte aktuellt att bo kvar om det skulle ta slut. Inte om barnet är litet och inte hunnit rota sig. Men det är klart att det blir en annan femma när barnet hunnit rota sig, börjat skola osv. Då blir det klart svårare.. Då kanske man får bo kvar tills barnet/barnen är 18 år ändå och helt enkelt bita ihop... Men det känns inte som att jag skulle vilja bo här om det tog slut, har ju inget kontaktnät? Jag undrar verkligen hur andra löser detta.. Där emot är jag bestämd att om det tar slut, så ska man göra allt för att barnen ska må bra. Det spelar liksom ingen roll att jag blivit bedragen och sviken, för mina barns skull så får man bita ihop och jobba på en bra relation till barnens far och försöka umgås tillsammans, ha gemensamma kalas osv. Där är väl sambons åsikt lite annan, han säger att det beror på hur relationen slutat. Skulle han bli sviken och bedragen så skulle det inte vara så enkelt menar han..
Ja, jag har jobb. Ett hyfsat välbetalt jobb som avdelningsansvarig som jag trivs otroligt bra med. Färdigutbildad och kan växa inom företaget. Så vid en separation skulle jag nog klara mig hyfsat bra. 34 tusen brutto vilket är ganska bra för att vara 22 och det kommer öka för varje år + att jag har besparingar att ta av.
Som jag ser det just nu så tror jag det kommer funka bra att vara hemma och ha det största ansvaret. Jag väljer det själv, hade jag velat dela föräldraledigheten så hade vi gjort det. Min sambo kan även byta jobb, men han har väldigt bra lön så det är en uppoffring vi valde när han tog jobbet. Så som det funkar just nu, så kommer han hem på torsdagen, sköter all markservice under helgen med mat, städning osv och jag på veckorna. Vi delar på allt hushållsarbete väldigt bra. Funkar väldigt bra. Så jag ser inget problem i det då jag vet att han kommer avlasta mig på helgerna. Sen om det av någon anledning inte skulle kännas bra med hans jobb, så kommer han såklart att ta ett jobb där han kommer hem varje kväll, men då går han såklart ner i lön. Så det är inte så att jag bara får acceptera detta, när vi hade varit tillsammans i 1 år så kom möjligheten för honom till detta jobb, och det valet gjorde vi ihop. och vi trivs mycket bra med det just nu. Sen vet jag såklart inte hur det kommer fungera med barn, men funkar det inte så kan vi ändra jobbsituationen, och mina svärföräldrar avlastar mig gärna.
En annan faktor att fundera över är ju varför du sitter ensam på hans ort, både nu och ännu mer som förälder, när han oftast inte är hemma? Varför bor ni inte i din hemort?
Tycker allt låter bra. Folk som skriver att han inte verkar som en bra pappa för att han arbetar borta, hallå? Det finns nog tusentals familjer i Sverige där ena föräldern arbetar borta. Han arbete är nu, framtiden vet man aldrig. Han kanske jobbar hemma om 5 år, vem fan vet liksom.
Det viktigaste är att du förstår att du kommer vara 'ensamstående' flera dagar i veckan så som det ser ut nu.
Prata igenom tillsammans om ni båda är redo, längtar han lika mycket som dig? Kör. Annars skadar det ju inte att vänta ett år och se hur ni känner då. Jag tror också att man som ung klarar av småbarnsåren lättare än att gå och bråka med den andre trötta föräldern. Man blir liksom inte trött på samma sätt.
Jag tycker ni har bra förutsättningar. Och pratat om mycket kring detta. Inte många som gör
En lite utanför frågeställningen fundering kanske: det är väl inte bra att ha spiralen längre än rekommenderat? Tänker inte bara ur preventiv synpunk, utan även av hygieniska skäl? Men vet inte, för har aldrig haft det