Vågar vi skaffa barn?

Ta ett ordentligt snack om saker som föräldraledighet, familjeekonomi, jobb/karriär, markservice, barnuppfostran mm

Ja, det kan såklart bli svårt att flytta långt från barnets andra förälder. Det handlar ju inte bara om att få tillstånd från medföräldern utan också hur det drabbar barnet.

Hans inställning förvånar. Hur ställer sig han annars till barnskaffande? Föräldraledighet? Jämställt föräldraskap? 
Har ni diskuterat vilka slags föräldrar ni vill vara och vad som är viktigt för er? 

Ang flytt
Hur lätt blir det om barnen är ordenligt rotade med dagis, skola, kompisar, fritidsintressen mm? 

Jag tycker vi haft ett bra snack om uppfostran och uppdelning. Min sambo har ett jobb där han jobbar borta mån-tors. Så ansvaret kommer vara mitt mån-tors 100%. Och helgerna får han gå in och hjälpa till så jag får avlastning. + att hans föräldrar gärna hjälper till. Jag kommer vilja vara föräldraledig hela tiden som det ser ut nu, och det är vi ense om. Han tjänar mest, så det blir enklast. Kanske att han är pappaledig någon enstaka månad när barnet blir äldre om han känner för det. 

Det med att vi är från olika städer är ju en otroligt svår sak.. Jag vet inte hur jag känner om 7 år, men just nu känns det inte aktuellt att bo kvar om det skulle ta slut. Inte om barnet är litet och inte hunnit rota sig. Men det är klart att det blir en annan femma när barnet hunnit rota sig, börjat skola osv. Då blir det klart svårare.. Då kanske man får bo kvar tills barnet/barnen är 18 år ändå och helt enkelt bita ihop... Men det känns inte som att jag skulle vilja bo här om det tog slut, har ju inget kontaktnät? Jag undrar verkligen hur andra löser detta.. Där emot är jag bestämd att om det tar slut, så ska man göra allt för att barnen ska må bra. Det spelar liksom ingen roll att jag blivit bedragen och sviken, för mina barns skull så får man bita ihop och jobba på en bra relation till barnens far och försöka umgås tillsammans, ha gemensamma kalas osv. Där är väl sambons åsikt lite annan, han säger att det beror på hur relationen slutat. Skulle han bli sviken och bedragen så skulle det inte vara så enkelt menar han..

Om en massa år kommer du förhoppningsavis ha nätverk, jobb, hobby mm där ni bor nu. Om inte bör du nog börja jobba på det, Du bör ha en livsituation med jobb och pengar som gör att du kan bo kvar med egen bostad, eller flytta, om ni separerar.

Ert upplägg är säkert bra för er men som jag ser det inte helt oproblematisk. Det bygger på att du tar ett väldigt stor ansvar för barn och hem. Du kommer delvis försaka jobb, kärriär, inkomst och fritid. Om det blir stök och problematik kring barn och hem kan det vara svårt för dig att få avlastning från honom. Han kommer vara ovan med rutiner mm kring barnen.

Jag ser några varningssignaler. Han är hemifrån väldigt mycket. Det är ett problem när man har barn. Han verkar tycka att varannan helg är helt ok att ha sina barn. Båda de här sakerna tyder på att han tycker att barnen är ditt huvudansvar och det är en riktigt, riktigt dålig utgångspunkt för att få familjelivet att funka. 

Statistiskt så är separationer mer än dubbelt så vanligt i familjer där mamman är under 25 när barnen föds. Separation är också vanligare i familjer där ansvar för barnen inte delas lika. Just nu tillhör ni båda de här riskgrupperna. 

Alltså nej, nej. Ännu fler dåliga tecken. Han verkar inte vara pappa-material. 

Ni verkar ju på ett vis mer vuxna än många 22-åringar jag vet, å andra sidan är jag från en storstad där folk pluggar och lever ut sina drömmar först och skaffar barn sen.

Den risk jag som småbarnsförälder ser är att du tar på dig ett extremt ansvar för barnet. Det låter kanske ok i förväg, men vad om ni får ett barn som är mer högintensivt? Är du säker att du orkar? Har du jobb? Hur känner du för att du är den som kommer försaka mest jobb och karriär? Hur känner ni för att barnet kommer få en närmre anknytning till dig än honom med ert upplägg, och att han måste jobba mer på det när han är hemma?

Med ett litet barn blir man lätt låst hemma, är du okej med det? (Ja det finns ju undantag där barnen kan haka med på allt men dumt att utgå från).

Och att flytta 20 mil ifrån barnens pappa vid eventuell separation är helt enkelt inte ok. Man gör inte så mot ett barn. Även om pappan mest verkar se det här med barn som en accessoar lär inte barnet se på honom på det viset.