Ja, jag har jobb. Ett hyfsat välbetalt jobb som avdelningsansvarig som jag trivs otroligt bra med. Färdigutbildad och kan växa inom företaget. Så vid en separation skulle jag nog klara mig hyfsat bra. 34 tusen brutto vilket är ganska bra för att vara 22 och det kommer öka för varje år + att jag har besparingar att ta av.
Som jag ser det just nu så tror jag det kommer funka bra att vara hemma och ha det största ansvaret. Jag väljer det själv, hade jag velat dela föräldraledigheten så hade vi gjort det. Min sambo kan även byta jobb, men han har väldigt bra lön så det är en uppoffring vi valde när han tog jobbet. Så som det funkar just nu, så kommer han hem på torsdagen, sköter all markservice under helgen med mat, städning osv och jag på veckorna. Vi delar på allt hushållsarbete väldigt bra. Funkar väldigt bra. Så jag ser inget problem i det då jag vet att han kommer avlasta mig på helgerna. Sen om det av någon anledning inte skulle kännas bra med hans jobb, så kommer han såklart att ta ett jobb där han kommer hem varje kväll, men då går han såklart ner i lön. Så det är inte så att jag bara får acceptera detta, när vi hade varit tillsammans i 1 år så kom möjligheten för honom till detta jobb, och det valet gjorde vi ihop. och vi trivs mycket bra med det just nu. Sen vet jag såklart inte hur det kommer fungera med barn, men funkar det inte så kan vi ändra jobbsituationen, och mina svärföräldrar avlastar mig gärna.
Varför frågar du då om ni vågar skaffa barn? Något är det ju som gör att det inte känns rätt.
Eftersom ni tvekar, så vänta några år. Det är ju ingen brådska.
En annan faktor att fundera över är ju varför du sitter ensam på hans ort, både nu och ännu mer som förälder, när han oftast inte är hemma? Varför bor ni inte i din hemort?