Måste det vara så "livsomvälvande" att bli förälder?

Nu vill jag inte alls vara taskig, men det går inte att förstå om man inte har barn än. Eller snarare, jag tror inte att folk alltid har ett val. Man styr inte ett barn i den utsträckningen, utan barnet styr också ganska mycket. Och det kan man knappast veta innan.

Kan hända att man får ett barn som är nöjd med det mesta och där man kan fortsätta med mycket som man brukar göra, eller så får man ett barn där det blir kaos om man inte släpper allt annat.

Jag har en son på åtta år. När han föddes, var både pappan och jag lediga de första månaderna (han var föräldraledig och jag är frilans, så jag lät bara bli att jobba). När sonen var ett år åkte vi till Spanien för tre månader och bodde på olika ställen. Badade, åt gott, hängde i lekparker, solade...

Nu efteråt kan jag se att jag gick in i föräldrarollen rätt mycket de första åren, försökte skapa kontakt med de andra förskoleföräldrarna etc (och mådde i perioder väldigt dåligt över att den kontakten inte var som jag hade föreställt mig, d.v.s. jag fick inga vänner bland föräldrarna). Men under och efter pandemin har jag känt att jag måste vara mig själv, göra det som gör mig glad. Jag har hobbyer, träffar kompisar o.s.v. Har svårt att förstå föräldrar som är hemma med barnen hela tiden och knappt gör nåt annat, men alla är vi olika.