Måste det vara så "livsomvälvande" att bli förälder?

Vissa går helt upp i föräldraskapet, till den grad att de faktiskt förlorar en bit av sig själv, i alla fall under en tid. Andra lyckas leva nästan som innan (särskilt de som har en väldigt engagerad medförälder eller far- och morföräldrar som tar stor plats eller stor budget för barnflickor). Vissa klarar av balansstycket att växa med föräldraskapet utan att för den delen släppa den personen de var innan.

Visst beror detta till viss del på personlighet, men även vilka förutsättningar man har, ekonomiskt, kulturellt och socialt och på vilken typ av barn man får. Och barnet självt - ett lättsamt snällt barn som passar in i de flesta sammanhang eller ett vilt busfrö som inte egentligen passar in i möblerade rum eller ett barn som har någon sjukdom som kräver mycket tid och engagemang, eller trillingar ... Du vet ju inte förväg vad du får.