Sambos familj får mig att må psykisk dåligt

Din partner får ta tag i dusterna med svärmor.

Du har valt en relation med din partner, inte din svärmor.

Jag avskyr när andra människor blir påprackade mig, för nära, med krav och manipulation när det är människor jag inte valt. Jag har valt min partner. Det här kan vara fullt normalt enligt din son (som inte vet annat) och därför har han problem med normal gränssättning och har funnit sig i det. Eller så beter sig svärmor sig annorlunda mot honom än mot dig gissar jag. Svärmor är således egentligen hans problem, ska inte vara ditt. Är man respektlös mot ens svärdotters gränser så är man egentligen respektlös mot sin son. Det val han har gjort. 

När du yttrar dig om hur du mår i detta blir du inte tagen på allvar, det är också ett stort varningstecken att din svärmor går rätt över dina gränser, skiter i ditt välmående för att hon då ska må bättre, och gör det på sin sons bekostnad. Skiter din son också i dina gränser? Ingen bra partner. 

Din partner behöver stå vid din sida gällande det här och sätta ner foten mot henne. Ser man sin mamma behandla ens partner illa så är det inte bara offrets business, det är ens eget som har tvingat på den här personen eller personerna i ens partners liv, gett partner de bekymren. Om du har en svag partner måste du själv stå upp för dig och säga att nu är det nog mot honom. Han får börja äga det här problemet.

Det brukar alltid vara att de har en liten mes till son eller dotter som ställer till det när det kommer till svärfar- eller svärmorsproblem, men de går runt och låtsas som ingenting. 

Man har också rätten att säga upp kontakten med någon påtvingad person i ens liv. Eller låta ens partner sköta all kontakt. Eller ha det på sådan distans att man kan stå ut den tiden. 

Då var det som jag fruktade då ja. 

Din partner måste omprogrammera sig själv om du ska stanna i relationen. Dvs om du verkligen känner det så. Jag hade känt det så. Jag kan dras med nåt bara så länge, sen slår jag bakut (fast jag borde ju ha slagit bakut från första början, men ibland är det svårt att identifiera problemet).

Det är alltså han som är huvudproblemet här, inte svärmor.

Ingen av de här två har ADHD. Har någon utbildning i ADHD. De kan ta och kamma sig, allvarligt. Jag hade nog jobbat fram ett svar som låtit så här: -Du vet inte vad du pratar om  och jag önskar inte diskutera det här ämnet med dig. 
Eller Oj, förlåt, är du doktor helt plötsligt? Då kanske min doktor /psykolog kan sätta dig på plats. Eller Jag orkar inte höra på din okunnighet om ADHD, var snäll och ta det med nån annan.... Man kan komma på hur många som helst. Det känns verkligen som att din svärmor talar till dig som om du vore hennes barn, tar sig som sagt de friheterna. 

Antingen får din partner börja fatta och omprogrammera sig själv innan det är för sent eller om han är så pass insnärjd i det att han då behöver ta till terapi. Jag är säker på att om ni skulle välja terapi så kommer det kännas bättre för er båda. 

Vi får se hur länge du står ut... du kan också gott säga till din partner att hans sätt att agera för sin mammas räkning får dina känslor för honom att ändras, dö ut. Det är inte mor och son som ska vara ett team mot dig, det är du och han som ska vara ett team. Förstår han inte det är han tyvärr fortfarande en liten pojke som behöver hålla mamma i handen. Då är han ingen man än. Man ska ha respekt för sin mamma, sin svärmor men den gyllene regeln för alla relationer som är friska är att respekten ska vara ömsesidig, det är den inte här. Varför ska du respektera dem när de inte respekterar dig?