Jag har en god vän vars barn jag tyvärr misstänker hamnar i kläm på grund av pappans psykiska ohälsa som gör att han inte orkar med vardagen och därmed försummar barnen. De lever i en soptipp, har inga rutiner, lever på skräpmat och godis. Överviktiga och har hemska tänder. Alltid lortiga eller trasiga kläder.
Var går gränsen för vanvård? Har någon här fått göra orosanmälan på en vän?
Hej TS! Har du pratat med din vän om hans situation? Hur han tänker och tycker om sin förmåga att ta hand om barnen? Är han så "frisk" att han förstår att barnen far illa? Har han själv funderat på att söka hjälp? Har han någon kontkat med vården? Var finns den andra föräldern? Hur gamla är barnen? Har dom kompisar som dom umgås med så att dom har några andra hem/familjer att jämföra sin situation med?
Tror du att det är möjligt att du kan ha ett konstruktivt och bra samtal med din vän om situationen så kanske du ska börja där. Kan/vill du hjälpa din vän att röja upp så att hemmet inte är en soptipp? Tänker du att din vän är i en tillfällig "svacka" eller är detta något som kommer att fortgå? Känner du din väns familj/mamma/pappa eller någon annan du kan prata med om situationen? Lita på din magkänsla och gör det som är bäst för barnen!
Tack för svar TS! Med tanke på vad du svarat så tänker jag att du ändå verkar vara en ganska bra vän så kanske du kan ta upp din oro på ett sätt som inte kritiserar honom som förälder, utan att du tar upp den som en oro för honom. Håller han sig fräsch och ren? Sover han i en renbäddad säng? Har han en tandborste (som han också använder?) Har han ett jobb? Andra sociala kontakter? Hur är han själv uppvuxen?
Eftersom din vän redan har bjudit in dig i hemmet för att hjälpa till så verkar han ju lita på dig. Går det att sprinna vidare på? Går det att ställa raka frågor eller slingrar han sig? "Jag tycker att du verkar må sämre igen, har jag fel?" "Kan jag hjälpa dig att komma i kontakt med vården igen?" "Har du funderat på att få stöd av socialtjänsten med boendestöd?" "Oftast är det bättre att man själv söker hjälp innan någon annan gör en anmälan till socialtjänsten".
Jag tror att du är viktig för din vän men du är kanske ännu viktigare för din väns barn!
Tack för omtänksamma svar!
Jag hoppas att jag är en bra vän, och samtidigt känner jag mig som en helt usel vän som tänker tanken på att anmäla en kompis... jag tror att han är en bra förälder som uppfostrare, för barnen är trevliga och artiga och uppför sig jätteväl för det allra mesta. Men det verkar som att han inte är kapabel att ge dem en sund hemmiljö.
Precis som någon av er påpekade är situationen sådan att den inte kan anses vara normal. Jag hade absolut inte reagerat alls om det var mer "normalstökigt", om barnen nån gång fick pannkakor med glass till middag eller om de fick spela tv-spel tills de slocknade mitt i natten på skollov. Men detta är som sagt något helt annat.
Jag vet inte om någon annan nånsin får komma hem till dem, och det innebär ju att jag inte kan orosanmäla utan att han förstår att jag har gjort det. Det känns otroligt tabu att kritisera någon annans omvårdnad, men hade jag sett det mer utifrån och varit neutral hade jag nog anmält för länge sen...
Vad händer efter en orosanmälan?