Varför ses söner som mindre kul än döttrar att få?

Det är bra, jag vet tyvärr inga män eller söner som är så. Här står kvinnorna/döttrarna för alla former av kontakter/relationer. 

Min man säger att alla män innerst inne vill ha en son. 

Jag vet nog ingen som direkt tycker att svärmor är pest men däremot så upplever jag att döttrar vänder sig till sina föräldrar  långt, långt mer än till sina svärföräldrar. 

Som farfar har jag jättesvårt att ta plats. som morfar får man långt mer utrymme. Detta är kanske nåt för kvinnor/mammor att fundera över   

 

Och din brors barn är lika nära dina föräldrar som broderns frus föräldrar? 

Fast det ÄR det inte. Du får sluta lyssna på sånt helt enkelt. 
Det är nog bara att de flesta tänker sig att man kanske har en av varje. Jag har också två pojkar. 

Men du får ta ansvar för din egen reaktion. Att känna det som ett svart hål är liksom inte sunt - DU är väl glad för ditt barn oavsett vad andra säger, eller hur? 

Otrevligt av folk att inte glädjas med dig. Jag tycker det är roligt när andra ska få BARN, oavsett pojke eller flicka, 

Dock för egen del har jag alltid bara velat ha flickor, och jag hade blivit besviken om jag inte fått döttrar. Jag ville verkligen inte ha pojkar. Därmed inte sagt att jag inte älskat dem om de blivit söner. Nu fick jag två döttrar och jag är så innerligt glad att jag hade sådan tur. Men nej, jag har inga argument för varför jag känner så, jag bara gör det och jag behöver inte övertyga någon om någonting alls. Bara skratta mig lycklig över mina döttrar. 

Fast det argumentet stämmer inte. 

Jag (kvinna) kan ändå tycka det inte är så märkligt. Är man själv kvinna, har nyss fött barn, känner sin egen mamma bättre än svärmor (logiskt) och man har en bra relation till sin egen mamma, så är det inte så konstigt om man vänder sig mer till henne än till svärmor. Ens egen mamma har ju fött en själv och man vet hur man själv växte upp och kanske då gärna tar råd från sin mamma. Däremot pappan till barnet, får ju ta ansvar för att relationen till hans föräldrar är bra, lika väl som jag tar ansvar för att relationen är bra till mina föräldrar. 

Det kan väl ändå inte vara de nyblivna mammornas "fel" om maken inte har så bra relation till sina föräldrar? Du skriver att det kanske är något för mammorna att fundera över - ja ok, men det är ändå inte hennes huvudansvar, eller? Det får man i så fall resonera om i paret - hur man gör med farmor/farfar/mormor/morfar? 

Tittar jag på mina syskon och mina föräldrar så har alla oavsett kön, haft superbra relation till min mamma (hon är både mormor och farmor - en sån där underbar gammal förskolefröken som alla ungar älskar). Mina bröders partners har inte haft bra relationer till sina mödrar utan faktiskt hellre vänt sig till vår mamma - så visst finns det undantag. 

Men det är vanligt att mammorna vill spendera mer tid med sin ursprungsfamilj än med sin svärfamilj och därmed blir mormor och morfar viktigare för barnet , de lär känna varandra bättre. Här vinner oftast kvinnans önskemål över mannens , kanske för att det är viktigare för de nyblivna mödrarna att vara nära sin familj. Sen fortsätter det ofta så. 

 

Det tror jag också. Samt att oftast är det kvinnor som är föräldralediga först och då umgås oftare med sin ursprungsfamilj (om man har dem nära och har en bra relation) och bara träffar partners familj vid enstaka tillfällen, och på så vis etablerar relationen till barnbarnen snabbare och tätare.