Är det jag som överreagerar?
Jag måste få berätta om en händelse i helgen som har gjort mig väldigt fundersam och osäker.
Lite bakgrund först. Kan börja med att berätta att jag är i 7 månaden gravid. Min man har varit ute och festat några gånger nu på våren. Vid första tillfället frågade jag om jag fick följa med, varpå hans kompis sa ?helst inte?. Vilken gjorde att jag blev ledsen och min man gick ensam, förbannad på mig eftersom jag hade reagerat på att jag inte fick följa med. Detta har såklart lämnat spår och varit ett orosmoment eftersom han inte alls förstått att jag mått dåligt och haft ångest.
Nu till i helgen. När jag _äntligen_ efter 4 gånger får följa med för att jag enligt min man ?tjatat mig till det?. Det börjar med att vi ska gå tillsammans men hans kompis kommer hastigt på att det bara ska vara killar först från 14, att han sedan får möta upp mig runt 19. Varpå jag suckar och min man säger ?nä skit i det, sluta vara en bitch?. Jag går till den här festen vid 19 tiden men jag har redig ångest vid det här laget. Kan inte vara mig själv, är helt tyst och ingen startar någon konversation med mig. Jag bara sitter där. Är inte alls mig själv. (Är annars väldigt social och pratar med alla, men jag kunde verkligen inte).
Vid en sväng går jag ut på balkongen, där står min man och en tjej. När jag kommer ut blir det helt knäpptyst och jag fattar direkt att de pratar om mig. Min man berättar sedan att han berättat för henne att jag har mycket ångest just nu, att det är jobbigt och tär på förhållandet.
NU till det jag tycker är mest jobbigt. Den här tjejen är en tjej som tydligt visar intresse för min man. Hon har tydligen varit väldigt närgången de senaste gångerna de varit ute, och det här får jag reda på därför att jag själv ser att hon är intresserad.
Jag går hem tidigare från festen då jag är gravid och inte orkar lika länge som alla andra. När jag går hem ser jag hur min man retsamt knuffar hemma, varpå hon skrattar.
jag berättar att jag inte tycker att det är okej att han gör så och att det känns konstigt att han uppmuntrat henne. Han förstår och säger förlåt. Jag går därifrån med ångest och gråten i halsen. Säger att jag vill att han helst följer med hem men han säger nej. Jag går ensam hem. Han är ute till kl 01.00 då jag skriver på sms ?nu orkar jag inte vänta på dig längre?. Varpå han fort skyndar hem.
Men alltså, jag vet inte om det är jag som överreagerar eller vad som händer, men jag mår inte bra över det här. Dagen efter förstår han inte alls varför jag är ledsen och känner mig sårad. jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte.