Att ge bort barns leksaker kan orsaka trauma?

Jag var behov av mina saker. Jag hade smycken, kläder och annat som var nödvändiga och som jag använde.

Jag tänkte att leksaker växer man ju ifrån i alla fall. Jag tänkte att han får gråta och så går allt över.

Det stämmer att jag blev orolig för kompisgänget. Det är inte så att vi alltid anordnat loppis och jag ville inte missa en sekund av den sortens evenemang. Jag blev desperat.

Angående om släkten, så handlande om att om jag kommer tomhänt, då skulle jag bara känna mig dum. Både loppis incidenten och träffa släkten årligen/varje sommar, så var det att jag kände grupptryck.

Han bror fick behålla allt, eftersom min äldsta son/hans bror är ilsken av sig. Det har inte min yngsta son varit. Gråt kan man hantera lätt. Men en ilsken son som kan ta söder saker, är jobbigt. Jag tänkte just på den tiden att jag kan ignorera gråten, så går allt över av sig själv. ''Tiden läker alla sår'', gick jag i inställningen för.

Jag hoppas inte jag får påhopp som förra gången. Jag vill bara få vettiga svar.

Du får tycka det. Jag tycker att det är bra om alla som engagerar sig får en helhetsbild. Vissa ämnen och dess skribenter behöver det. TS är inte mindre Anonym för att folk vet att det är 3dje, eller i vissa andra fall 30e, tråden. Det är liksom inte mellan sina egna trådar folk ska vara anonyma. 

Vilket väl också är syftet, och ger den som påpekar det en känsla av makt och kontroll. Det finns en viss patetik i att leva ut sina maktbegär i andra människors trådar, men kan också vara ett sätt att visa omsorg om någon verkar ha fastnat i att ta upp samma fråga om och om igen. 

Jag hoppas att TS fick de svar hen behövde, ibland kanske man vill få nya perspektiv och startar en ny tråd? En gång fick jag en tråd kapad och testade då att starta en ny om samma ämne efter ett par veckor, och då gick det bättre. Så kanske även TS känt det?

Det är svårt med grupptryck. Jag kände press. Jag tänkte och reagerade med att min son någon gång kommer släppa sina leksaker i alla fall i sinom tid.

1) Mina smycken och kläder gillade jag och använde. Jag var behov av mina saker. Som sagt, så trodde jag och tänkte att min yngsta son kommer i alla fall sluta leka med sina leksaker i sinom tid.

2) Min son fick inga leksaker. Han kommer ändå bli stor och vuxen, tänkte jag. Jag tänkte och reagerade då att köper jag något som senare ändå kommer glömmas när han blivit vuxen, så blir det bortkastade pengar, tänkte jag.

När han och jag träffades tillsammans med bekanten, så verkade han inte skadad. Inga konstigheter eller något speciellt som stack ut.Jag bara berättar och bekräftar och svarar på frågor. Inga ursäkter, som jag drar på.
Problemet i tråden är att alla har ett så stort fokus på ett vuxen människa. Det är inte ett barn längre.

Ingen i tråden ser eller vill förstå att jag hade det jobbigt.

T.ex försökte jag så gott jag kunde och som jag sa, så tog jag hand om allt.

På allt det här, så var det jobbigt för jag ville inte att barnen skulle skämma ut mig. T.ex ville jag att mina barn skulle uppträda sig fint, så att alla fick se att mina barn var glada, lugna, gentlemän, hjälpsamma o.s.v. Jättesvårt när det blir oförutsägbara saker. Jätte pinsamt bland mina vänner. T.ex: Mina vänner bjuder mig på middag och sen blir det höga skratt, högt prat och massa annat från barnen. Jag försökte hela tiden få barnen att förstå att man behöver inte skratta högt, man behöver inte prata högljutt. Det bästa vore om barnen satt med oss i bordet när vi fika efter maten. Då uppträde man sig som vuxna och ordentlig. Men mina barn var aldrig intresserade för det. Och jag kunde ju inte fysiskt tvinga och binda fast dem på stolen. Men att skratta högt , prata högt o.s.v, det försökte jag få dem att förstå att det inte är nödvändigt med sådant. Otroligt pinsamt. Mina barn hördes mest och det var ännu mer pinsammare. Andras barn kan jag förstå att det var enkelt att ta hand om, eftersom dem inte skämmer ut sina föräldrar. Det är ju annorlunda, om barnen redan från grund förstå sig på saker. Då förstår jag att det är enkelt att vara mamma.

På allt det här, så var jag rent allmänt stressad för massa saker.

Om människor bara fick se ifrån min synvinkel och sluta ha så stor fokus på min son och ''det är så synd om honom'' hela tiden. Istället, försökt härifrån förstå vad jag säger, jag tog hand om två barn, barnens pappa stack och jag försökte så gott jag kunde.

Ingen här i tråden vill förstå mig. Försökt förstå mig. Om ni istället numera försöker sätta er i min sits, så skulle ni förstå mig.