Att ge bort barns leksaker kan orsaka trauma?

Jag har inte kontakt med honom. Det var vid ett tillfälle och då var det ett hårt överenskommelse. Dels att en bekant till familjen skulle vara på plats och dels för att storebrodern absolut inte fick vara med på vår träff. Och allt varade ungefär endast 1 timme. Jag fick inte min sons telefonnummer heller. Jag har inte sett eller hört ifrån min son sedan den träffen.

Jag gjorde en tidigare tråd här, så du kan ha läst därifrån. Jag mådde jättedåligt av all kommentar. Men jag börjar fundera på min sons trauma och leksaker som fortfarande finns i hans hjärna.Jag var behov av mina saker. Jag hade smycken, kläder och annat som var nödvändiga och som jag använde.

Jag tänkte att leksaker växer man ju ifrån i alla fall. Jag tänkte att han får gråta och så går allt över.

Det stämmer att jag blev orolig för kompisgänget. Det är inte så att vi alltid anordnat loppis och jag ville inte missa en sekund av den sortens evenemang. Jag blev desperat.

Angående om släkten, så handlande om att om jag kommer tomhänt, då skulle jag bara känna mig dum. Både loppis incidenten och träffa släkten årligen/varje sommar, så var det att jag kände grupptryck.

Han bror fick behålla allt, eftersom min äldsta son/hans bror är ilsken av sig. Det har inte min yngsta son varit. Gråt kan man hantera lätt. Men en ilsken son som kan ta söder saker, är jobbigt. Jag tänkte just på den tiden att jag kan ignorera gråten, så går allt över av sig själv. ''Tiden läker alla sår'', gick jag i inställningen för.

Jag hoppas inte jag får påhopp som förra gången. Jag vill bara få vettiga svar.