Anonym (Mamma)

Thu 25 May 2023 07:32

71 svar

Att ge bort barns leksaker kan orsaka trauma?

Jag älskar min son som skall fylla 30 år om exakt en månad. Sist jag träffade honom var kanske för ett år sedan. Han träffade mig tillsammans med en gemensam bekant till familjen.

Han var kall och hård. Jag sa åt honom: ''Din storebror var så pass korkad att han ger sig på dig''. Men då blev han bara sur. Jag tolkade som om han kan och vill ha kontakt med mig, eftersom dealen vi hade, var att han skulle träffa mig tillsammans med den gemensamma bekante, OM STOREBRODERN (min äldsta son) INTE VAR PÅ PLATS. Men min yngsta son (L) blev bara sur efter att jag sa att storebrodern var korkad som slog honom. Jag försökte vara på min yngsta sons sida och skapa förtroende. Det var därför jag sa så.

''Felet'' ligger allt på mig och på honom lät det mer som om att han plågades av våldet. Men han verkar ha plågats ännu mer av att få sina leksaker bortskänkta och/eller sålda.

Felet ligger inte hos mig, eftersom jag alltid varit ett offer för grupptryck. Varje gång när vi i familjen skulle hälsa på släkten, så ville jag absolut inte komma tomhänt. Det skulle bara kännas dumt.Vi hälsade på släkten varje sommar. Vid ett annan scenarier med grupptryck var när mina väninnor anordnade loppis. Jag ville varken sälja mina fina kläder och allt som jag hade, var jag i behov av. Så det som jag sålde, var min yngsta sons konsolspel, leksaker och andra saker. Han blev så ledsen.

Jag kunde inte göra så mot min äldsta son, eftersom han brusar upp och har otrolig kortstubin. Yngsta sonen, gråter bara, så det är lätt att ignorera och jag tänkte, han får gråta och så glömmer han bort efter en period.

Men jag börjar nu fundera på om han lider av trauma av att få sina leksaker borttagna.

Som barn var han inte kall. Han var mycket kärleksfull, mot både djur, natur och människor. Mycket var spännande för honom, när han var ett barn.

Om han är traumatiserad, vad kan jag göra? Utgå ifrån att det enda alternativet är att få min son tillbaka, helst så fort som möjligt. Alternativet om att jag skall glömma honom finns inte.

Jag vill också veta om det är överhuvudtaget normalt att må dåligt över att ens leksaker och annat blivit borttagna? Jag har uppfattningen att fler familjer gör så. Men min son kanske är traumatiserad. Normalt? Jag ställer frågor för att jag vill veta. Bli inte kränkta, snälla. Jag mår dåligt över allt. Ni behöver inte ge mig stöd, men ge mig vettig svar, så jag får förstånd över allt. Var hyggliga, tack!

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Thu 25 May 2023 07:57

#3

Anonym (Maria) skrev 2023-05-25 07:40:01 följande:

Prata med denna son om vad han behöver från dig, vi kan ju bara gissa

Men tycker jag känner igen dig och din historia. Nu träffar du ju honom åtminstone?

Jag har inte kontakt med honom. Det var vid ett tillfälle och då var det ett hårt överenskommelse. Dels att en bekant till familjen skulle vara på plats och dels för att storebrodern absolut inte fick vara med på vår träff. Och allt varade ungefär endast 1 timme. Jag fick inte min sons telefonnummer heller. Jag har inte sett eller hört ifrån min son sedan den träffen.

Jag gjorde en tidigare tråd här, så du kan ha läst därifrån. Jag mådde jättedåligt av all kommentar. Men jag börjar fundera på min sons trauma och leksaker som fortfarande finns i hans hjärna.

Anonym (Troll) skrev 2023-05-25 07:42:45 följande:

Är det här på riktigt?

Du satte ditt ego och dina behov före din ENA sons under hans uppväxt, prioriterade att behålla dina fina kläder men sålde hans älskade saker på loppis för att inte tappa status i kompisgänget. Gav bort hans saker till din släkt för att du hade dåligt självförtroende.

Hans bror fick dock behålla allt.

Och nu funderar du varför han är kall mot dig?

Jag var behov av mina saker. Jag hade smycken, kläder och annat som var nödvändiga och som jag använde.

Jag tänkte att leksaker växer man ju ifrån i alla fall. Jag tänkte att han får gråta och så går allt över.

Det stämmer att jag blev orolig för kompisgänget. Det är inte så att vi alltid anordnat loppis och jag ville inte missa en sekund av den sortens evenemang. Jag blev desperat.

Angående om släkten, så handlande om att om jag kommer tomhänt, då skulle jag bara känna mig dum. Både loppis incidenten och träffa släkten årligen/varje sommar, så var det att jag kände grupptryck.

Han bror fick behålla allt, eftersom min äldsta son/hans bror är ilsken av sig. Det har inte min yngsta son varit. Gråt kan man hantera lätt. Men en ilsken son som kan ta söder saker, är jobbigt. Jag tänkte just på den tiden att jag kan ignorera gråten, så går allt över av sig själv. ''Tiden läker alla sår'', gick jag i inställningen för.

Jag hoppas inte jag får påhopp som förra gången. Jag vill bara få vettiga svar.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Thu 25 May 2023 08:11

#8

Anonym (Maria) skrev 2023-05-25 08:03:31 följande:

Men då måste du ju haft någon typ av kontakt för att komma fram till denna överenskommelse om träff? Var det över telefon eller hur gick det till?

Du lyssnade alltså på din son och då fick du träffa honom. Så om du vill ha en relation med honom så det du måste göra är att möta honom i hans behov, och hålla i det, inte falla tillbaka i gamla mönster där du alltid prioriterar storebrodern.

Jag pratade inte direkt med honom när överenskommelsen gjordes. Utan den gemensamma bekante förmedlade alltihop och bekräftade min sons önskan. Jag gick med på det och så träffades vi. Så det var den vägen.

sextiotalist skrev 2023-05-25 08:03:42 följande:

Svårt att ge vettiga svar till en som inte ens har insikt i vad hon har gjort
Du får leva med konsekvenserna hur du behandlade din son under uppväxten.
Nej, tiden läker inte alla sår.
Några, i dina ögon, vettiga svar, lär du inte få den här gången heller

Jag begär ju vettig svar, så jag får förståelse och kan få ''insikt'', som du hävdar om att jag inte har.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Fri 26 May 2023 14:35

#37

Anonym (Stackars barn) skrev 2023-05-25 20:24:36 följande:

? 'Felet'' ligger allt på mig och på honom lät det mer som om att han plågades av våldet. Men han verkar ha plågats ännu mer av att få sina leksaker bortskänkta och/eller sålda.

Felet ligger inte hos mig, eftersom jag alltid varit ett offer för grupptryck. Varje gång när vi i familjen skulle hälsa på släkten, så ville jag absolut inte komma tomhänt. Det skulle bara kännas dumt.Vi hälsade på släkten varje sommar. Vid ett annan scenarier med grupptryck var när mina väninnor anordnade loppis. Jag ville varken sälja mina fina kläder och allt som jag hade, var jag i behov av. Så det som jag sålde, var min yngsta sons konsolspel, leksaker och andra saker. Han blev så ledsen. ?

Skojar du? Det är inte ditt fel att du säljer ditt barns leksaker. Du vill inte offra dina egna saker för grupptrycket, men ett barns saker går bra? Jag tror att din son har fått ett trauma av att ha en egocentrerad mamma som säljer hans saker, utan respekt för hans känslor. Huvudsaken är ju att DU inte måste offra något för grupptrycket.

Det är svårt med grupptryck. Jag kände press. Jag tänkte och reagerade med att min son någon gång kommer släppa sina leksaker i alla fall i sinom tid.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Fri 26 May 2023 15:22

#39

Anonym (Troll) skrev 2023-05-26 14:42:26 följande:

Du har heller inte svarat på varför det var nödvändigt för dig att ha smycken och fina kläder kvar, och istället gav bort din sons leksaker.

Att du skänker ditt barns leksaker till hans släktingar är ju också konstigt, de kan väl ha lekt med dem ihop utan att de behövde få sakerna. Fick din son leksaker av dem med?

1) Mina smycken och kläder gillade jag och använde. Jag var behov av mina saker. Som sagt, så trodde jag och tänkte att min yngsta son kommer i alla fall sluta leka med sina leksaker i sinom tid.

2) Min son fick inga leksaker. Han kommer ändå bli stor och vuxen, tänkte jag. Jag tänkte och reagerade då att köper jag något som senare ändå kommer glömmas när han blivit vuxen, så blir det bortkastade pengar, tänkte jag.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Fri 26 May 2023 15:28

#41

Agda90 skrev 2023-05-26 15:23:52 följande:

Ditt prio ett borde ha varit barnens väl och inte att göra andra människor nöjda och glada.

DU GJORDE FEL! Säg de orden till din son som har blivit skadad för livet av ditt beteende!

1) Du var inte på plats, så du kan inte veta hur jobbigt allt var.

2) Det där var ett bra tips!

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Sat 27 May 2023 09:09

#51

Anonym (Va) skrev 2023-05-26 16:17:22 följande:

försäljningen av leksaker är ännu ett exempel på bristande omdöme ovh empati för någon annans känslor. jätte konstigt sätt att resonera på. Sålde du det när grabben fortfarande var ung och använde sakerna eller nu när han är vuxen? Anyway, så var det väl hans grejer och hans beslut om han vill behålla det. Skulle aldrig få för mig och sälja mina barns saker utan att fråga och då bara om de redan rensat ut dom.

tycker det låter som det nog funnit många mer saker som hänt mellan er och hur du har behandlat honom.

1) Ja, jag sålde när sonen fortfarande lekte och använde leksakerna. Men jag tänkte; jag tar bara lite grann av leksakerna ifrån lådan. Han kommer ändå leka med andra leksakerna. Jag tänkte samtidigt att han ändå kommer växa ifrån sig leksakerna.

2) Någon skrev att jag försökte säkert så gott jag kan. Och det stämmer, jag försökte så gott jag kunde. Det som jag hade till hands, så försökte jag göra så bra av mig som jag kunnat.

Anonym (Troll) skrev 2023-05-26 16:50:32 följande:

1. och din son gillade och använde sina leksaker. Du skulle ju ändå slitit ut kläderna till slut, då kunde du liks gärna sålt dem?
2. Så du gav dina barns släktingar hans leksaker men de gav inte honom något? Så alla var egentligen elaka mot din son?

1) Jag trodde att min son skulle kunna glömma allt en dag. Jag tänkte att han ändå skulle växa ifrån sig leksakerna. Jag visste inget om att sådant kan traumatisera.

2) Han fick ingenting ifrån släktingarna, nej. Men jag visste inte att han skulle bli traumatiserad av det här. Jag gav ju inte bort alla leksaker på en gång. Utan lite, lite i taget. JAG trodde att han skulle tänka för sig själv: ''Jag kan leka med dem som är kvar''. Jag trodde att allt skulle gå över och att han ändå skulle glömma och gå vidare, tänkte jag.

Anonym (Te) skrev 2023-05-26 17:17:30 följande:

- Du säger till honom att storebror var korkad som slog honom för att skapa förtroende, sedan förstår du inte varför han blir sur?
Det var din uppgift som förälder att skydda honom från en våldsam storebror (tolkar bråken som mer än vanliga syskonbråk). Men tom nu lägger du skulden på storebror istället för på dig själv, det är framförallt du som har brustit i ansvar här då du var vuxen och dina söner var barn.

Varför blir man sur om man försöker vara på personens sida och säga: ''Han var korkad som gjorde så''. Visar ju bara att jag försöker säga det han tänker innerst inne.

Anonym (Stackars barn) skrev 2023-05-26 22:47:18 följande:

Ja, grupptryck är svårt. Men det var inte svårare än att du tog din sons grejer. Du offrade hans känslor, då du inte vill offra dina egna.

Jag trodde han skulle ändå glömma och gå vidare eller i alla fall ändå växa ifrån sig leksakerna.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Sun 28 May 2023 09:46

#56

Kvittning skrev 2023-05-27 11:36:45 följande:

Det som är här är ju att du gjort det gång på gång. Du gör illa din son en gång, du ser att han blir ledsen. Och sedan gör du samma sak igen och igen och igen. I åratal som jag uppfattar det.

Jag visste inte att detta kunde orsaka trauma. Ja, jag gjorde detta varje sommar, när vi besökte släktingar. Jag visste inte att det skulle fastna i hans huvud när han är vuxen. Glömma och gå vidare, trodde jag att det skulle bli, eftersom man trots allt blir vuxen och skall fokusera på andra saker.

Anonym (Herregud) skrev 2023-05-28 08:04:35 följande:

Du låter som en otroligt dålig förälder som har noll självinsikt. Förstår verkligen att din son inte vill ha kontakt.

Fast en skrev att jag säkerligen försökte så gott som jag kunde och det stämmer. Jag försökte verkligen vara så duktig och bra, som det bara gick!

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Sun 28 May 2023 20:03

#60

Anonym (Perka) skrev 2023-05-28 12:04:47 följande:

Stämmer det som nån skrev att du också misshandlade honom?

Jag slog honom. Men jag befann mig i livet där det var som jobbigast. Jag blev väldigt stressad av att ha två barn. Dessutom var ju den äldsta sonen aggressiv. Så allt var jättejobbigt.

Jag bråkade mycket med min dåvarande man, pojkarnas pappa.

Jag gjorde allt i hemmet. Städade, lagade mat, tvättade kläder och massor, massor av saker. När min man skilde sig med mig, så blev det ingen skillnad. Jag tog fortfarande hand om allt. Allt var så jobbigt.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Mon 29 May 2023 08:09

#65

Anonym (Va) skrev 2023-05-28 20:28:50 följande:

klart som fan att din pojke är skadad av allt han fått vara med om,

När han och jag träffades tillsammans med bekanten, så verkade han inte skadad. Inga konstigheter eller något speciellt som stack ut.

Anonym (Ert) skrev 2023-05-28 20:49:35 följande:

Inte heller detta ursäktar ditt beteende överhuvudtaget. Inser du det?

Jag bara berättar och bekräftar och svarar på frågor. Inga ursäkter, som jag drar på.

Anonym (Stackars barn) skrev 2023-05-29 00:48:02 följande:

Denna storyn blir bara sorgligare och sorgligare. Din son fick inte ett trauma av att du sålde hans leksaker. Han fick ett trauma eftersom ingen i familjen hade respekt för honom. Man sålde hans leksaker. Man slog honom. Hans bror blev bättre behandlad eftersom han kunde skrika och protestera mot saker. Troligtvis, detta är en tolkning av mig efter ha läst dina svar i tråden, blev psykiskt misshandlad. Du verkar inte inse DINA misstag. Bara du inte behövde offra det som var ditt. Jag tror att du ska vara tacksam att din son ens vill träffa dig. Din sons uppväxt verkar ha varit fullt att övertramp mot honom. En dag kanske du kan förstå vad du har gjort för fel. Du är inte där än. Dina ursäkter tyder på att du inte kan inse hur sonen blivit behandlad.

Problemet i tråden är att alla har ett så stort fokus på ett vuxen människa. Det är inte ett barn längre.

Ingen i tråden ser eller vill förstå att jag hade det jobbigt.

T.ex försökte jag så gott jag kunde och som jag sa, så tog jag hand om allt.

På allt det här, så var det jobbigt för jag ville inte att barnen skulle skämma ut mig. T.ex ville jag att mina barn skulle uppträda sig fint, så att alla fick se att mina barn var glada, lugna, gentlemän, hjälpsamma o.s.v. Jättesvårt när det blir oförutsägbara saker. Jätte pinsamt bland mina vänner. T.ex: Mina vänner bjuder mig på middag och sen blir det höga skratt, högt prat och massa annat från barnen. Jag försökte hela tiden få barnen att förstå att man behöver inte skratta högt, man behöver inte prata högljutt. Det bästa vore om barnen satt med oss i bordet när vi fika efter maten. Då uppträde man sig som vuxna och ordentlig. Men mina barn var aldrig intresserade för det. Och jag kunde ju inte fysiskt tvinga och binda fast dem på stolen. Men att skratta högt , prata högt o.s.v, det försökte jag få dem att förstå att det inte är nödvändigt med sådant. Otroligt pinsamt. Mina barn hördes mest och det var ännu mer pinsammare. Andras barn kan jag förstå att det var enkelt att ta hand om, eftersom dem inte skämmer ut sina föräldrar. Det är ju annorlunda, om barnen redan från grund förstå sig på saker. Då förstår jag att det är enkelt att vara mamma.

På allt det här, så var jag rent allmänt stressad för massa saker.

Om människor bara fick se ifrån min synvinkel och sluta ha så stor fokus på min son och ''det är så synd om honom'' hela tiden. Istället, försökt härifrån förstå vad jag säger, jag tog hand om två barn, barnens pappa stack och jag försökte så gott jag kunde.

Ingen här i tråden vill förstå mig. Försökt förstå mig. Om ni istället numera försöker sätta er i min sits, så skulle ni förstå mig.

Att ge bort barns leksaker kan orsaka trauma?

INNEHÅLL