Känner inte att sambon finns där för mig nu när jag är gravid, kanske beror det på att hans pappa är döende i cancer men ändå.
Önskar ge dig en stor, virtuell kram! Det måste vara jättetungt för er båda och en tuff livssituation att vara i.
Förstår verkligen att du önskar mer stöd och omtanke av din sambo, att graviditeten känns ensam och att det som skulle vara det största ni är med om tillsammans inte blir den där glädjen och förväntan man önskar sig.
Däremot så tror jag att du:
1. Behöver söka stöd för din depression, förslagsvis via MVC eller vårdcentralen. Din sambo är inte i en fas i livet där han har rätt verktyg och styrka att stötta dig så som du behöver.
2. Hur är status hos hans pappa just nu? Kan du följa med ibland och visa omtanke på så vis? Fråga din sambo och hans pappa om minnen. Be dem berätta och glädjas den tid som finns kvar. Ta bilder, köp deras favoritfika. Prata om bebis, om namn och framtid. Jag känner inte din sambos pappa, men det kan ju kännas väldigt fint på sjukbädden att få prata om glädje och sin sons första barn!
3. Ge din sambo det du själv önskar dig. Föreslå att ni ser en film och ger varandra massage på kvällen. Uppmuntra och säg fina saker till honom. Stötta, vårda och älska honom så mycket du kan och ta de glimtar av kärlek du kan.
4. Fråga om konkreta saker du önskar att han gör för att stötta dig. Det är lättare för honom att ge dig det du vill ha om han vet vad som efterfrågas. Som jag sa innan så har han inte resurserna att "bara finnas" just nu. Var inte anklagande, förklara att du älskar honom och stöttar honom men att det hade betytt väldigt mycket för dig om han orkade ge dig detta eller detta ibland så att ni båda orkar. Vill du att ni badar ihop och pratar om bebisnamn en stund? Vill du få lov att bara gråta ut och vara svag en kvart och han kramar dig hårt den stunden och släpper allt annat? Vill du att han köper med sig ditt favoritchoklad ibland? Fråga samtidigt vad du kan göra för honom och hur du stöttar honom bäst.
5. Har han något anhörigstöd? Annars be honom om att skaffa kuratorskontakt också.
Det är faktiskt tuffare än många tror att vara anhörig till en anhörig. Man förväntas på något vis bara att vara superstark och det är man oftast också. Men man är inte odödlig och utan eget känsloregister. Var rädd om dig och försök glädjas åt er framtid ändå!