Ylva34 skrev 2023-07-15 11:33:26 följande:
Tusen tack, Låter super hur ni ändå lyckas komplettera, respektera era olikheter, man behöver ju inte alltid "sitta ihop", låter som du haft det skönt och stilla. Det kan göra att ni uppskattar er tid mer ihop sedan, när båda fyllt på med sitt innan.
Tack ja jag mådde mycket bättre efter avslutet, efter jag lappat ihop mig själv alltså, jag fick mig själv tillbaka på nåt vis och ja, jag mådde grymt bra, förvånansvärt bra, både som singel, när jag gick in i ett nytt förhållande. Såg livet på ett helt annat sätt än innan. Var lite som att jag undvikit en dödsolycka och klarat mig med skrapsår.
Mår bra nu i annat förhållande. Ser också skillnaden att när det krisar sig så drar sig inte den här mannen ifrån utan han ger sig inte. Han är mycket fin.
Jag tror jag skulle ha tagit mycket för givet om jag träffat honom före X:et att så är det väl bara, helt normalt, men just att jag fick träffa honom efteråt har gjort att jag ser och uppskattar det mer. X:et har gjort att jag kan älska, uppskatta någon annan än mer. Han har fått en annan man att se bättre ut i mina ögon. Det har vi bara han att tacka för. Låter twistat, men det är så. Småsaker bara, kan det vara om, men de är guld värda. Också stora saker. Vad som.
Min bild av män har inte alls blivit skadad på nåt vis, tur det. Jag fick inputs, spontana sådana av X:ets vänner när de tyckte, vittnade till att, att han behandlade mig fult, de tyckte väl om mig eller nåt, som en syster eller vän.
X:et höll på med budskapet fast på olika sätt att jag var fel. Även om det bara var en ren olycka något jag gjort så överdrev han, blev så plötsligt obehaglig mot mig. Jag kunde be om ursäkt, men det hjälpte inte.
Han tyckte inte jag var nåt. Han kunde bjuda in mig på nåt roligt. Jag kunde förbereda mig, klä upp mig. Sedan när vi var där så behandlade han mig som luft eller värre. Det var inte som att jag pressat mig på, bjudit in mig själv. Jag blev bättre behandlad av alla andra än just han.
Jag tror jag saknade den han varit mot mig innan och förstod inte den här förändringen och vad jag, om igen jag, gjort för fel. Jag fick försöka hålla uppe fasaden för oss båda när det var sånt. Genant. Han hade ju inte behövt bjuda in, bjuda med mig. Tror han kände sig skyldig till att göra det, att det förväntades av honom och då vi var ihop så gjorde han det då men han ville inte egentligen ha mig där, det blev ju tydligt. Jag hade haft det roligare ensam eller vad som, roligare om jag städat toaletten.
Jag har aldrig förr varit med om en person, än mindre en man jag varit, är i relation med, att vara irriterad av min närvaro som han var. Jag blev så osäker runt honom, fast jag försökte vara positiv, artig. Jag brukade alltid innan vara spontan, impulsiv och må bra i det och märkte att andra också mådde bra runt mig, men han fick mig att tänka igen och igen om och utifall jag skulle säga något hur det skulle tas emot. Det brukade alltid gå bra förr, han var den första i mitt liv jag stött på som gjorde om det till något negativt.
Han kunde vara väldigt trevlig men han valde, han valde ut dem som han var så mot, kunde vara då människor som i gengäld inte tyckte han var någon viktig i deras liv, medan jag då som skulle hoppas på att jag skulle vara viktig blev behandlad tvärt om. De hade inte brytt sig om ifall han valde att inte ge, vara särskilt trevlig mot dem. Han gjorde det mitt framför mig, eller lät mig veta hans prioritering av andra versus mig då. Jag hade innan dess aldrig sett något sånt och inte efter hos någon man.
Jag har lärt mig sedan dess att inte kämpa till det bittra slutet utan att lyssna mer in på mina egna signaler, om något är fel, och att jag själv ska agera på det. Särskilt om nån tycker jag är fel och är så runt mig.
Jag tänkte att hade han varit sån som jag trodde att han var så hade han aldrig kunnat vara så här otäck som han var mot mig sedan. Han hade inte klarat av det. Inte på den skalan. Inte så länge.
Jag blev ärrad av hans behandling av mig, att bli behandlad så av någon. Hade inte med min kärlek för honom om den var där eller inte, eller hur hans var för mig, utan hur någon kan behandla en annan människa på det sättet han behandlade mig på. Hur man kan klara av det, att göra så mot någon. Ingen annan någonsin varit så mot mig. Har det inte i sig.
Jag tror det är så farligt det här med att vi människor vänjer oss vid när vi får det sämre och sämre, som grodor i kokande vatten, inte förrän det är för sent så fattar vi. Jag var lite som grodan i hans vatten.
Undrade för mig själv om det inte var så att det var hans vänner som stöttade vad han skulle säga och göra, efter det tog slut och han tog kontakt, att de varit dem som sagt åt honom hur dåligt han behandlat mig. Han hade tyckt innan att han hade all rätt att behandla mig så. Jag trodde inte på att han själv, ensam, kommit till insikt. Det kvittade förresten. Jag ville inte ha honom ändå.
Jag håller med dig, kan ha gjort att han bara inte ville vara singel mer. Att det var själva att ha en relation som var grejen, inte att det var med just mig. Jag hade alltid varit rädd för att vara fel runt honom om vi fortsatt, jag skulle inte kunna leva, andas. Jag skulle inte ha kunnat vara mig själv. Jag fick inte lov att vara mig själv för då var han irriterad. Aldrig haft en man irriterad på mig förr, så. Det är det jag minns mest från honom, hur irriterad han var.
Om jag mådde bra i mitt eget skinn utan honom och andra mådde bra runt mig såg jag ingen anledning varför jag skulle "utsätta" honom för min närvaro mer, eller utsätta mig själv för hans för den delen. Främst att jag inte ville utsätta mig själv för hans. Det var som att den tanken inte slagit in för honom. Varför skulle jag frivilligt vilja utsätta mig för hans närvaro? Om igen det där, att han var kung då, så sjukt. Han kan inte ha haft ett litet ego precis.
Jag tror också att det kan ha varit så att han inte hade lika tur med andra tjejer som han sen tyckte han haft med mig. Han fick ju mig lätt. För lätt. Han kanske trodde det skulle gå lika lätt nästa gång med någon annan. Jag lärde mig min läxa av det sedan, gjorde aldrig mer det misstaget. Drömmen gjorde mig sårbar.
Det är bara att hoppas på att han utvecklats till en bättre person och behandlat nästkommande bättre än mig, att hon aldrig vet hur det kändes för mig av egen erfarenhet med honom. Att hon aldrig skulle kunna tro han skulle ha varit sån förr. Jag bara önskar att jag också sluppit vara med om det. Jag fick lite mer skinn på näsan, alltid något positivt. Mer, jag fick någon som älskar min närvaro. som inte tycker jag är fel, och gör jag något fel som kan då säga det på ett bra sätt och vi kan reda ut det tillsammans, en man som inte är fel för mig, ha ha.
Stor, stor kram tillbaka :)
Jag får blandade känslor, tycker synd om dig och vad du har fått uppleva (får nästan tårar i ögonen att läsa att du hellre hade städat toaletten..), men även arg över hur han inte kunde se sig i spegel och fatta hur fult han betedde sig.
Men det vänder fort till glädje, med vetskapen att du mår mycket bättre idag, och att du inte har fått någon djupare skada. Vilken fin man du har! grattis! du förtjänar honom. Och förresten, det var starkt av dig att du tog tag i din situation och bröt med ditt X, det finns hur många kvinnor som helst som sitter fast i destruktiva förhållanden; det verkar inte vara lätt för alla att bryta sig loss, men även som du säger: man vänjer sig vid den vardagen man har.
Med vetskap av hur han har behandlat dig, tycker jag också att det är anmärkningsvärt att han ångrar sig och ber om att få komma tillbaka. Men nej.. självklart NEJ.
Och precis som du kloktnog säger, finns det alltid något positivt i det som händer, och det är det man ska fokusera på i efterhand, för att inte grubbla över misstag och olyckor.
Utan den pausen han tog hade du kanske fortsatt att leva med honom än idag. Pausen var ett ypperligt tillfälle för dig att tänka efter samt att på ett smidigt sätt bryta.
Den mindre vänliga erfarenheten med ditt X har bla gjort att du blev starkare, och att du uppskattar sånt som du annars skulle ha tagit förgivet (tex med din nya man). Jag tror att det är hälsosamt att man under livets gång ibland får känna hur det är att lida brist på en viss sak. Det gör att man blir mer tacksam och lyckligare när man väl åter har den saken.
Om jag ska dra paraleller till min familj, så längtar vi idag både jag och min fru efter att träffas, när de kommer från sin resa. Så var det inte alls innan de åkte i väg :)
