Varför Paus? Fattar inte grejen?

Enligt vad jag sett så har paus oftast att göra med två saker; personen har blivit intresserad av någon annan och vill passa på att stöta på hen eller till och med ligga ELLER så har personen tröttnat på relationen och upptäcker under pausen antingen att relationen borde ta slut eller så saknar man bekvämligheten av vad relationen kunde erbjuda och försöker ta sig tillbaka. Om en person erbjuder paus är det bättre att göra slut på riktigt istället för att stå på stand-by till någon som inte prioriterar relationen.

Ja, jag håller med dig. Det är bättre att göra slut på riktigt istället. Vilket jag då fick göra, men jag erbjöd honom att göra det med mig, för jag tänkte att han kanske ville det egentligen men inte vågade gå hela vägen och säga det, men det vägrade han ju, så då hade jag inget annat val än att göra det mot honom och vid den punken ville jag verkligen göra det. Jag var väldigt empatisk på den tiden så jag var mer orolig över honom, hur han mådde, än att ta hänsyn till mig själv först. Steg 2 var att jag sen tog 100% hänsyn till mig själv, och jag ville ut och skulle ut, kosta vad det kosta vill. 

Det som chokade mig mest var hur han kunde göra en sådan kovändning. Hade han hållit sig till mönstret att dra sig undan, sen paus, sen okej slut, och sen inte kontakta mig mer, hade jag mer förstått det.  Tack så mycket för att du förklarade! :)

Vi var så olika också och ville olika saker, prioriterade olika saker. Detta kom vi på efterhand såklart, annars hade vi ju aldrig gett oss in i relation med varandra har jag tänkt nu i efterhand. Vi var som vi var. Vi ville också vara som vi var, och då går det ju inte. Som två pusselbitar som inte hör ihop. Jag kände ändå att jag hade mer respekt för honom (liksom övriga människor i mitt liv) än vad han hade för mig när han kom med orden att han ville ha en Paus.

Jag hade haft mer respekt för honom och känt mig mer respekterad och vår tid mer respekterad före om han faktiskt bara gjort slut. Det skulle ha hänt förr eller senare ändå. Ledsamt, men så är det. Vi gör alla misstag när vi letar efter den rätta. Jag tror vi blev kära eller inbillade oss det och satte då automatiskt etiketter på varandra som ingen av oss hade. Sen när vi började lära känna varandra var när det började gå upp. Hade han bara gjort slut med mig hade jag inte hållit det emot honom. Jag har tyckt mer illa om Pausen. 

kan behövde lite utrymme, lite egentid för o förstå va stan ville. Eller så kunde han inte ha en relation utan var en sån person som är av o på i förhållande 

Det kan det ha varit. 

Skönt att få höra från utomstående då jag vet att vad han än sagt så hade det nog inte varit sanningen och hade det varit det så hade jag inte vetat det. Haha, vilket dilemma. Tack så mycket. 

Pausen var ännu en punkt där det visade sig hur olika vi var och hur mismatched vi var. Jag tyckte det var sunkigt med idén att vilja ha en Paus. Jag har märkt också andra här på Forumet reagera i andra trådar. Frågor som dyker upp vilka regler som egentligen gäller. Jag tyckte det var förödmjukande. Som att han var efter att förödmjuka mig. Förödmjuka vår relation. Helt förvirrande att säga jag vill inte ha dig, men jag vill inte förlora dig. Du kan stå i det hörnet så kanske, kanske, jag kommer tillbaka. Vissa verkar ha Pauser där de dejtar friskt andra. Andra att de påstår att de inte gjort nåt, men vem vet? Sedan ska de försöka leva med det  om de går vidare tillsammans. Äckligt.  

Jag kan tänka mig att hade han i det skedet  istället för att säga att han ville ha en Paus velat kämpa (som han började göra sedan, så jävla ironiskt, när det var för sent), hade vi fortsatt lite till, men vi hade inte varat. Det hade blivit slut på ett eller annat sätt. När jag var mitt uppe i det och han inte slutade visste jag inte om jag skulle behöva polisanmäla honom för han vägrade lämna mig ifred, men till slut så gick det bra. Det var också så konstigt (Som om det inte redan var konstigt nog), för man antar väl ändå att en person som beter sig så har blivit lämnad. Inte någon som velat ha Paus från första början. 

Hej fina Ylva, jag ska inte stå här och sia om hans avsikt eller snacka om er relation. Du vet bäst.

Däremot tänkte jag lyfta fram att man behöver ibland ta ett avstånd i relationen, för olika anledningar, utan att det betyder att man har börjat undersöka möjligheten till andra partners. Några anledningar:
- att tänka över sin relation och utvärdera
- att man mår dåligt och söker lugnet
- att man behöver tid för sig själv för att hela sig eller söka efter en saknad pusselbit i sitt liv
- att det har varit mycket på sista tiden, och behöver en lugnare period (särskillt om man är en introvert) 

Självklart skall det vara tydligt för båda parterna vad det handlar om, och inte ingå någon fusk med relationen.

Jag är en introvert människa, vilket min fru inte är, så jag känner ibland att jag inte riktigt är utvilad om inte jag tar paus från alla aktiviter som min fru gärna hade velat att vi gör tillsammans. Jag behöver då bara vara för mig själv med min hobby, allternativt vara med henne i en lugn hemma miljö (vilket hon inte klara av).

Det börjar bli lättare att hantera när jag började inse att jag är introvert och hon extrovert, för då kan vi prata om det och försöka hitta lösningar som gynnar alla.

Det var det jag ville lyfta fram. 

Jag älskar er allihoppa
Kram

Väldigt fint skrivet av dig, tackar så ödmjukast :)

Strålande att du och din hustru hittat ett sätt som fungerar för er, det låter inte lätt det där när man är så olika på de punkterna. 

Det kanske är så att det finns "snälla pauser" och "elaka" och att jag inte ska dra ett sträck över allihop, utan att pausen kan vara utarbetad i samförstånd på ett sätt som ändå tryggar paus-paret under stormen som den bästa lösningen just där och då och att båda tycker det? Det verkar ju ha varit så för er båda. Att jag behöver tänka om där. 

Jag kan aldrig veta om han sökte någon annan kvinna under den korta paus där var, och det får vara som det är med det, det får egentligen kvitta. Jag kan ju heller aldrig veta om han var mig trogen innan också. Han var dum som han var mot mig ändå, så det gör varken till eller från vad han varit upptagen med då. Jag bara vet att han prioriterade inte oss precis. Ingenting vad han gjort eller sagt skulle nog ha förvånat mig vid det där laget. Jag kunde bara konstatera att jag inte kände honom. Jag hade begått ett misstag som över huvud taget blev involverad i honom. Ibland önskar man att man kunde play forward och veta mer vad som komma skall innan. 

Hans attityd när pausen kom var att jag skulle följa hans regler, jag skulle inte ha en egen röst, vilja eller andra känslor än vad han hade. Det var han som var huvudpersonen här. Då spelade han ensam. Senare skulle han fortsätta bestämma, trodde han, hur det skulle vara mellan oss. Äckligt. Det var som att han tyckte att vi måste vara överens om det ska vara slut, att det inte fick vara slut om han inte ville, men vi skulle inte vara överens om pausen, den fick jag bara berättat för mig att så här skulle det vara för att han tyckte det. Det var inget samförstånd egentligen, jag gick nog med på det av ren chock först innan tankarna och känslorna hann landa hos mig att vad hände precis? När det var så var det som att jag inte hade något val, att han inte skulle ge mig det. Sen kom jag på att jag har visst då ett val. Jag kan välja att låta mig bli behandlad så här. Eller inte. Valde inte. 

Jag blev både arg och rädd för honom sedan när han fortsatte ensam att tro han bestämde reglerna för vår "relation", som om jag ägde honom några skyldigheter att göra precis vad han ville. Han verkade inte förstå att han var historia och hade inga rättigheter mer och jag inga skyldigheter. Utan att han skulle bestämma eller också tryck på och övertala. Men om jag inte vill bli övertalad då? Jag hade ju en rätt att inte vilja bli övertalad. Gång på gång på gång. Usch.

Kram tillbaks på dig, behövs mer kärlek i världen :)

tackar för ett trevligt och hjärtvärmande svar, och visst behöver vi mer kärlek och omtanke i världen (synd bara att den godheten utnyttjas elakt av en del människor).

Och självklart tar jag emot din kram glatt, jag älskar ju kramas och dela av min kärlek!

Jo det är svårt att komma överens ibland (jag och min fru), och det är inte konfliktfritt alla gånger. Men man kan ibland lura till sig en del välbehövlig egentid. I år har min fru en längre semester än min, och hon åkte tillsammans med vår son på semester (släktbesök) och nu är jag själv hemma (men jobbar på dagarna) . Det är en perfekt paus för mig, men det var inte lätt att övertala henne 🙂

Ditt Xs beteende verkar ha brustit i flera punkter varav: otydlighet med syftet på pausen, försök till auktoritet över situationen, ingen diskussion, ingen introduktion utan pang på, samt ohänsyn till dina känslor.

Det kan man minst kalla för egoestiskt beteende, och att han tydligen tappat det genuina intresset för dig. Han ville möjligen tillbaka enbart för relationensskull. 

Men oavsett hans avsikt, så tror jag att du gjorde rätt att lämna honom. Hoppas du hittar en bättre partner när du har viljan för det.

Och självklart önskar jag honom lycka till och att han har lärt sig av sina misstag.

Stor stor kram! 

Tusen tack, Låter super hur ni ändå lyckas komplettera, respektera era olikheter, man behöver ju inte alltid "sitta ihop", låter som du haft det skönt och stilla. Det kan göra att ni uppskattar er tid mer ihop sedan, när båda fyllt på med sitt innan.

Tack ja jag mådde mycket bättre efter avslutet, efter jag lappat ihop mig själv alltså, jag fick mig själv tillbaka på nåt vis och ja, jag mådde grymt bra, förvånansvärt bra, både som singel,  när jag gick in i ett nytt förhållande. Såg livet på ett helt annat sätt än innan. Var lite som att jag undvikit en dödsolycka och klarat mig med skrapsår. 

Mår bra nu i annat förhållande. Ser också skillnaden att när det krisar sig så drar sig inte den här mannen ifrån utan han ger sig inte. Han är mycket fin. 

Jag tror jag skulle ha tagit mycket för givet om jag träffat honom före X:et att så är det väl bara, helt normalt, men just att jag fick träffa honom efteråt har gjort att jag ser och uppskattar det mer. X:et har gjort att jag kan älska, uppskatta någon annan än mer. Han har fått en annan man att se bättre ut i mina ögon. Det har vi bara han att tacka för. Låter twistat, men det är så. Småsaker bara, kan det vara om, men de är guld värda. Också stora saker. Vad som. 

Min bild av män har inte alls blivit skadad på nåt vis, tur det. Jag fick inputs, spontana sådana av X:ets vänner när de tyckte, vittnade till att, att han behandlade mig fult, de tyckte väl om mig eller nåt, som en syster eller vän.

X:et höll på med budskapet fast på olika sätt att jag var fel. Även om det bara var en ren olycka något jag gjort så överdrev han, blev så plötsligt obehaglig mot mig. Jag kunde be om ursäkt, men det hjälpte inte. 

Han tyckte inte jag var nåt. Han kunde bjuda in mig på nåt roligt. Jag kunde förbereda mig, klä upp mig. Sedan när vi var där så behandlade han mig som luft eller värre. Det var inte som att jag pressat mig på, bjudit in mig själv. Jag blev bättre behandlad av alla andra än just han. 

Jag tror jag saknade den han varit mot mig innan och förstod inte den här förändringen och vad jag, om igen jag, gjort för fel. Jag fick försöka hålla uppe fasaden för oss båda när det var sånt. Genant. Han hade ju inte behövt bjuda in, bjuda med mig. Tror han kände sig skyldig till att göra det, att det förväntades av honom och då vi var ihop så gjorde han det då men han ville inte egentligen ha mig där, det blev ju tydligt. Jag hade haft det roligare ensam eller vad som, roligare om jag städat toaletten.

Jag har aldrig förr varit med om en person, än mindre en man jag varit, är i relation med, att vara irriterad av min närvaro som han var. Jag blev så osäker runt honom, fast jag försökte vara positiv, artig. Jag brukade alltid innan vara spontan, impulsiv och må bra i det och märkte att andra också mådde bra runt mig, men han fick mig att tänka igen och igen om och utifall jag skulle säga något hur det skulle tas emot. Det brukade alltid gå bra förr, han var den första i mitt liv jag stött på som gjorde om det till något negativt. 

Han kunde vara väldigt trevlig men han valde, han valde ut dem som han var så mot, kunde vara då människor som i gengäld inte tyckte han var någon viktig i deras liv, medan jag då som skulle hoppas på att jag skulle vara viktig blev behandlad tvärt om. De hade inte brytt sig om ifall han valde att inte ge, vara särskilt trevlig mot dem. Han gjorde det mitt framför mig, eller lät mig veta hans prioritering av andra versus mig då. Jag hade innan dess aldrig sett något sånt och inte efter hos någon man. 

Jag har lärt mig sedan dess att inte kämpa till det bittra slutet utan att lyssna mer in på mina egna signaler, om något är fel, och att jag själv ska agera på det. Särskilt om nån tycker jag är fel och är så runt mig. 

Jag tänkte att hade han varit sån som jag trodde att han var så hade han aldrig kunnat vara så här otäck som han var mot mig sedan. Han hade inte klarat av det. Inte på den skalan. Inte så länge. 

Jag blev ärrad av hans behandling av mig, att bli behandlad så av någon. Hade inte med min kärlek för honom om den var där eller inte, eller hur hans var för mig, utan hur någon kan behandla en annan människa på det sättet han behandlade mig på. Hur man kan klara av det, att göra så mot någon. Ingen annan någonsin varit så mot mig. Har det inte i sig.

Jag tror det är så farligt det här med att vi människor vänjer oss vid när vi får det sämre och sämre, som grodor i kokande vatten, inte förrän det är för sent så fattar vi. Jag var lite som grodan i hans vatten. 

Undrade för mig själv om det inte var så att det var hans vänner som stöttade vad han skulle säga och göra, efter det tog slut och han tog kontakt, att de varit dem som sagt åt honom hur dåligt han behandlat mig. Han hade tyckt innan att han hade all rätt att behandla mig så. Jag trodde inte på att han själv, ensam, kommit till insikt. Det kvittade förresten. Jag ville inte ha honom ändå. 

Jag håller med dig, kan ha gjort att han bara inte ville vara singel mer. Att det var själva att ha en relation som var grejen, inte att det var med just mig. Jag hade alltid varit rädd för att vara fel runt honom om vi fortsatt, jag skulle inte kunna leva, andas. Jag skulle inte ha kunnat vara mig själv. Jag fick inte lov att vara mig själv för då var han irriterad. Aldrig haft en man irriterad på mig förr, så. Det är det jag minns mest från honom, hur irriterad han var. 

Om jag mådde bra i mitt eget skinn utan honom och andra mådde bra runt mig såg jag ingen anledning varför jag skulle "utsätta" honom för min närvaro mer, eller utsätta mig själv för hans för den delen. Främst att jag inte ville utsätta mig själv för hans. Det var som att den tanken inte slagit in för honom. Varför skulle jag frivilligt vilja utsätta mig för hans närvaro? Om igen det där, att han var kung då, så sjukt. Han kan inte ha haft ett litet ego precis. 

Jag tror också att det kan ha varit så att han inte hade lika tur med andra tjejer som han sen tyckte han haft med mig. Han fick ju mig lätt. För lätt. Han kanske trodde det skulle gå lika lätt nästa gång med någon annan. Jag lärde mig min läxa av det sedan, gjorde aldrig mer det misstaget. Drömmen gjorde mig sårbar. 

Det är bara att hoppas på att han utvecklats till en bättre person och behandlat nästkommande bättre än mig, att hon aldrig vet hur det kändes för mig av egen erfarenhet med honom. Att hon aldrig skulle kunna tro han skulle ha varit sån förr. Jag bara önskar att jag också sluppit vara med om det. Jag fick lite mer skinn på näsan, alltid något positivt. Mer, jag fick någon som älskar min närvaro. som inte tycker jag är fel, och gör jag något fel som kan då säga det på ett bra sätt och vi kan reda ut det tillsammans, en man som inte är fel för mig, ha ha. 

Stor, stor kram tillbaka :)

Tackar vänligast, jag förstår och tar till mig din beskrivning. 

När jag tolkade Pausen, så som du skrev, stod han i min väg, ville inte låta mig göra min grej. Jag fick inte. Då försökte han stå emellan. Jag fick pressa mig till det. Jag ville avsluta allt så fort det bara gick, göra honom den tjänsten, brydde mig inte om han skulle ha mer eller inte av allt det praktiska, rörde mig inte ryggen, ha ingen kontakt, glida ut ur bilden. Inte "störa" Herr Höghet mer. 

Jag ville inte ha någon som inte ville ha mig, men samtidigt inte ville släppa mig helt. Fattade inte vad han trodde han höll på med. Förödmjukande. Jag var fan värd bättre än så, vem som jag såg ute på gatan hade varit det med. 

Vill man inte ha någon så släpp den personen, tycker jag. Håll inte på och dalta. Antingen stanna och kämpa. Eller ge upp. Min dörr ska inte vara på glänt, om, utifall att, kanske, blah-blah-blah. URK. Inte min stil. Kanske andras. Passar inte mig. Är inte jag. 

Han började ge dubbla budskap vid en viss punkt i förhållandet. Innan dess inte. Visste aldrig vad jag gjort för att det skulle hända. Jag bara var fel. Aldrig något konkret. Vad det gör med en person. Vad det gjorde med mig. "Jag vet inte vad det är", kunde han säga. Nej, så hur ska jag veta det då, (idiot).

Jag tror jag får stanna vid att hur det än var med honom, vilka termer han än yttrade, så var det var inga raka rör, som du beskriver det.
 

Jättetack verkligen fine Oussama! Vilken stark medkänsla du har. Låter som ni kommer ha det underbart! :) Hon har säkert mycket att berätta med för dig och din son med. 

Om jag skulle sammanfatta det från min synvinkel så var det att vi blev väldigt kära fort, så upplevde jag det, han var då urgullig mot mig, och bestämde saker om vår framtid som samboskap, giftermål och försök till att få barn någon gång i framtiden utan att vi på riktigt kände varandra och visste om vi passade ihop. Vi tyckte då att vi passade. Jag vet inte var den där urgulliga killen tog vägen. Jag vet inte vad som hände. Jag sörjde honom under relationen efter han förändrats. 

Under relationens gång sa han ingen ändring om vad relationen var, stod, så då antog jag att det fortfarande gällde det vi kommit överens om innan, fast hans behandling av mig ändrades fram och tillbaka. Jag trodde att ville han ha en förändring av oss så skulle han säga det i ord så fick jag då säga ja eller nej till det, om villkoren försämrats, att han skulle vara schysst nog att ge mig det valet, om han fått kalla fötter, vad det nu än var. Istället blev det i handlingar på de här skumma, oförberedda, sårande sätten. Det var jobbigt då jag då inte hade något skydd eller förberedelse på att skydda mig, utan istället kände mig lurad på en situation, tron att den var något den inte var, och istället försökte anpassa mig, försöka förstå. 

Jag förstår om han var arg och besviken över att jag kanske inte fortfarande var den som han blev tok kär i innan, men tycker ändå att man bör ha en spärr för sig själv där man trots det inte ger sig på, efter någon annan så, behandlar så. Där tänker jag att jag var bara en tjej och då hade det varit mer schysst om han bara släppt mig om han inte ville ha mig mer. Jag skulle inte ha följt efter om det var det han trodde. Han kanske trodde att jag skulle bli svår att bli av med och därför skulle han få behandla mig dåligt först. Att jag då skulle fatta. Jag visste inte om det därför var jag som var trög som inte förstod och om han testade mig för att se om jag skulle protestera. Jag hade ingen aning om hur han ville jag skulle reagera. Vad han tänkte där egentligen. Vad han ville med det. Min familj såg mig under tiden olycklig, osäker, men jag var så beskyddande om honom, om oss, och eftersom jag inte var helt säker på vad som pågick, så sa jag inget om de frågade. Jag sa inget till någon. Jag mådde inget vidare. En gång vet jag en kille som blev förbannad och hade märkt för egen maskin och sa åt mig att min pojkvän skulle ha varit den som hjälpt mig med det han ställde upp och hjälpte mig med, att jag inte skulle missförstå, att han gärna gjorde det, men att han inte tyckte det var rätt. Så där var ju signaler från andra, som den killen då, som inte tyckte om hur han var mot mig. Där och då sa jag inte så mycket utan sa bara att han inte kunde hjälpa mig, att jag frågat och att han sagt så (för det var sant) och så bad jag om ursäkt för att jag bett den här andre killen om hjälp istället och jag menade inte att vara till besvär, men det var inte det han menat. Det var också som om Xet tyckte han var för viktig för att hjälpa mig, och jag mitt nöt, hade kommit så långt i min nedbrytning att jag bara accepterade det och sa inget om det. 

När jag senare efter uppbrottet märkte av att personer, tjej som kille, var hjälpsamma eller frågade mig om de kunde hjälpa mig med något eller gav mig stöd kunde jag bli helt ställd, rörd, och tänka Va, vill du det? Är jag inte i vägen? Är det inte jobbigt? Allt sånt hade jag tagit för givet innan, men ändrats under relationen. Att åter få öppna ögonen till den världen, den mänskligheten var så omskakande på något sätt, både vackert och skrämmande för jag förstod då hur lite jag tänkt om mig själv, vad jag var värd. Det där att hålla tillbaka på det sättet. Vara så självisk. Jag var fortfarande lite på det sättet när jag träffade han som jag är med nu, fast det borde ha lämnat mig vid den tiden. Jag började märka att han bara ordnade sidledes utan att säga något och hjälpte mig, funderade ut lösningar i förväg (om något som egentligen var mitt problem och inte hans) och om jag sa något, tacksam eller det behövde inte han göra så sa han bara "Såklart!", precis som om han inte gjort det så vore det en förolämpning mot hans karaktär. Han kunde också säga jag vill göra det, understryka vill.  
Inget besvär. Inget han ville göra stort. Utan så här ska det vara. Det var hans regel. Det var jag värd. Bara det. 

Jag tyckte X:et var obehaglig som mest när han talade med mig om Pausen. Jag tror det var blandningen av rädsla för obehaget, rädsla för honom, även om jag inte ville avslöja att jag blev rädd för honom, och ilskan över hans behandling av mig, som tillsammans gjorde att jag inte lät mig övertalas sedan till något annat. Jag kunde inte förmå mig själv till att ha min dörr på glänt för honom, att prata ut sedan när det passade. Han hade varit väldigt oförsiktig om mig innan och under lång tid. Annat X hade jag inte haft det problemet med för det obehaget hade inte funnits där. Jag kan inte svara på hur andra skulle ha upplevt honom då, men jag tyckte han var obehaglig. Rätt eller fel. Jag blev rädd. Har det väl kommit dithän så går det inte att fortsätta i någon form, tror jag. Han behövde inte slå mig eller hota slå mig för det. Han behövde inte ens höja rösten. Det var bara hur han var, vad han sa, det räckte.  

Jag förstod på hur han försökte sedan att få kontakt med mig att jag inte gett honom samma obehag, annars hade han inte gjort det. 

Även om andra inte haft något problem med honom, fortsatt tyckt att han var trevlig, så kunde jag inte låtsas eller gå förbi mig själv där, och ställa upp på det för att han eller andra skulle ha tyckt det var rätt sak att göra. Det var en spärr där. Det gör nog att jag har många frågor, som jag aldrig kommer ha svaren till. 

Stora kramar :)