Gränslöshet på sociala medier
Jag uppskattade att följa med i människors liv när jag hade ett Facebookkonto. Några bekanta blev med tiden vänner. Det som var svårt var att upptäcka människors självbild och hur den kom fram genom det de delade. Jag upptäckte också att jag egentligen inte hade de relationer jag trodde att jag hade genom vad andra delade, och att de inte återgäldade mina interaktioner. Till exempel var en konstig sak att flera personer undvek att svara på min födelsedagshälsning till dem, trots att de skrev saker på mitt konto under samma tid. Det fick mig att känna mig dum.
Vad störde mig? Egentligen ingenting av det personliga. Jag kunde titta på hundra korvtallrikar och soluppgångar, däremot tyckte jag att andra människors integritet inte alltid respekterades, även om jag tycker att människor är intressanta. Men kanske lite såhär: Hej, kom och hjälp mig med mitt jobb/köp min lägenhet/ kom och köp mina gardiner, när jag aldrig såg några andra poster från dem. De kontona brukade jag dölja/a följa.
Ett problem med sociala medier är att man kan tro att andra resonerar som man själv. Jag till exempel känner mig stalkad om någon hela tiden läser men aldrig säger något, medan den som gör så utgår ifrån att alla gör så.
Politiska poster och delningar var stort under en tid. Då kändes det som en press att stötta till exempel demonstrationer och insamlingar som man kanske inte egentligen stod bakom fullt ut.
"Tigg" om saker och om hjälp upprepade gånger störde mig också om jag bara såg detta.
Skärmdumpar i hatsyfte är obehagligt när folk lägger ut. Anklagelser mot mig på min egen profil gjorde att jag blockerade någon en gång som sedan stalkade mig via sin partners konto.
Att ett par personer börjar bete sig i en annans kommentarsfält som om det vore på Aftonbladet och inte gör skillnad på offentlig diskussion och privat.