hur tänker en som är otrogen??

Nja, de jobbiga känslorna försvinner inte bara för att man tror sig förlåta. Jag tror snarare att åtskilliga bedragna försöker hantera situationen så, att genom att försöka intala sig själva att de förlåter tror de att de ska slippa jobbiga tankar. Men sopa under mattan funkar nog inte i allmänhet.

Den otrogne är den som ställt till det. Tyvärr går det inte att få det ogjort, men att själv ta på sig ansvaret för det man gjort är det minsta man bör göra. Kom inte med (halvkassa) undanflykter som mest verkar vara ett försök att komma undan eller döva ditt eget samvete.

Jag tänker otrohet är ett medvetet val man gör.

Det han vara noga genomtänkt, trots att man inte är beredd på att ta konsekvenserna. Man både vill äta kakan och ha den kvar. Och hoppas livet ska fortsätta så. Anledningen kan vara förälskelse, eller att man bara är kåt eller kanske annan tänkbar anledning.

Det kan också vara något som sker i stunden, utan större eftertanke. Kanske för att man helt enkelt är kåt. Men det är fortfarande ett medvetet val man gör. 

Jag tänker att bortförklaringar är rätt meningslösa när det kommer till otrohet. 

Det var nog den konstigaste möjliga tolkningen man kan göra av det jag skrev.

Jag lägger överhuvudtaget ingen "skuld" på den som blivit bedragen, och har inga förväntningar alls på att bli förlåten av en person som har min typ av personlighet. Då får man nog mer vara glad om man kommer undan med alla kroppsdelar i behåll.

Jag försökte uttrycka mig lite snyggare ovan men i klartext räknar jag kallt med att en person som i vanliga fall är en dörrmatta och låter andra promenera rakt över dem kommer att ha en liknande hållning inför otrohet. De är för investerade och needy för att lämna över en affär, och kommer att intala sig att det inte var så farligt. Med tiden kommer de att lyckas också. Förmågan att förtränga saker som inte passar en är välutvecklad hos många.

Har försökt att vara tydlig i att otrohet INTE KAN BORTFÖRKLARAS och att den skyldige naturligtvis måste TA ANSVAR FÖR SINA HANDLINGAR men får ändå kommentarer om att detta bara ska vara floskler. 
Jag har försökt att lägga fram faran med att låta en otrohet bli något som ältas i all oändlighet. Oavsett vad man gör, om man fortsätter tillsammans eller skiljs åt så är det inte hälsosamt att fortsätta älta vad som varit. 

Att fastna i en oändlig loop av anklagelser och hat förpestar ens liv och gör att man inte kan gå framåt. 

Jag hoppas ärligt att ni tänker på detta, ni riskerar att bli bittra och därmed väldigt svåra att leva med

Du kan uppenbarligen inte läsa skrivet, beklagar.

Som vanligt är den enda man kan kontrollera en själv och man kan ju inte göra något ogjort, hur gärna man än önskar att kunde vrida klockan tillbaka. 
Jag tror inte det är omöjligt att gå vidare tillsammans men det förutsätter att båda parter går in för det till  100%.  Vi kom båda två fram till att det var bäst att avsluta och gå skilda vägar. Naturligtvis kan jag inte svara för min fd. man men idag lever vi i båda nya relationer och är fortfarande vänner.  
Om vi skulle ha fortsatt så skulle vi ha behövt starta på nytt och dragit ett streck över det gamla

Precis. För bra sex är som en bra efterrätt, man vill ha mer.

Han får vad han vill ha. Resten får en annan.

Jag har alltid varit emot otrohet då jag tycker det är fult mot partnern MEN efter att ha hamnat i en situation där min nuvarande partner inte bekräftar mig. 
Inte visar intresse för mig utan öppet kommenterar andra i min närhet så har jag börjat överväga att vara otrogen. 

För mig är det så himla viktigt med bekräftelse, närhet, ömhet. 

Och pratat har kvinnan i många fall givetvis redan gjort. Men män som lyssnar är ganska få, det är därför de blir så chockade när kvinnan lämnar.

Jag har sagt i klartext att om jag inte får mer av hans uppmärksamhet och mer sex så orkar jag nog inte vara kvar i relationen. För det är sanningen. Sen får partnern agera (eller inte agera) på det, under en tid. 

När jag sa det hade jag ingen tanke på att det skulle gå så långt.

Vad menar du skulle hon ha sagt då som var sanningen? Att hon kommer vara otrogen fast hon inte tänkte vara det? 

Nej, hon sa att hon nog inte orkar vara kvar i relationen. NOG. Hon sade inte alls att hon skulle dra.

Varför skulle hon säga det om hon inte tänkte göra det? Har du sagt allt du har gjort innan du visste att du skulle göra det? För annars säger du inte sanningen? Det hon sa var att hon NOG inte orkar vara kvar i relationen, det är inte samma sak som att säga att man SKA dra. Så du kan inte påstå att hon säger att hon ska dra och sen inte gör det, och därmed anklagelse om att inte säga sanningen. Ganska ful förvrängning.