Ni som fött barn vaginalt, hur känns det?
Ärligt talat så är upplevelsen av barnafödande en av anledningarna varför jag stannar vid två. Två gånger har jag fått uppleva den värsta smärta jag någonsin upplevt. Jag hade oturen att ha ont i alla skeden.
Med nummer ett så var förloppet rätt utdraget. Från första känning att det hela var igång till att bebisen var ute så tog det ca. 24h. Jag hade nog en rätt naiv förståelse till hur en förlossning går till rent kroppsligt och förstod nog inte att latensfasen (dvs. fasen då livmodertappen utplånas och öppnar upp sig) kan vara så sjukt långdragen. Jag hade också väldigt ont och efter nästan 18h av ont så fick jag epidural, som tyvärr även gjorde att värkarbetetarbetet avstannade så det hela blev ännu mer långdraget. Det var dock skönt att få en paus från smärtan då jag inte sovit på nästan 48h. Jag fick värkstimulerande efter ett tag och när jag väl var öppen så tog nästa fas sin lilla tid också. Det var dock den minst smärtsamma fasen, det kändes mest som ett tryck neråt och var rätt häftigt. När han väl hade kommit så långt ner att det var dags att komma ut så skrek jag och ville bara därifrån. Jag skrek att min man skulle ta mig därifrån och att jag inte ville mer. Det gjorde fruktansvärt ont. Men när bebisen väl var ute så försvann smärtan. Jag kände knappt när jag födde fram moderkakan. Jag sprack lite så jag behövde sys men upplevde aldrig att det sved när jag kissade och jag hade inga problem med smärta när jag gick eller rörde mig. Jag gick på min första promenad två dagar efter förlossningen. Det som dock satte stopp för längre promenader var att jag blev fasligt trött väldigt fort i början. En långsam promenad på 15 min kändes som en milslång powerwalk. Jag hade även blodigt avslag i ca. 3 månader.
Med nummer två så var jag hemma under hela latensfasen, vilket jag inte insåg förrän efteråt. Jag hade nämligen rätt oregelbundna värkar och hade inte såpass ont att jag var helt okontaktbar eller inte kunde prata så jag väntade lite på att det skulle bli "värre". Det gjorde ont men var helt enkelt hanterbart. Så var det tills det helt plötsligt gick från 50% smärta till 100 på bara någon minut. Min man körde VÄLDIGT fort medan jag skrek och grät och hade förjävligt ont. När jag kom in till förlossningsrummet och de skulle titta hur öppen jag var så möttes de av ett huvud. Jag fick lustgas, vilket är en gudagåva när man föder barn, det tar liksom bort udden av smärtan. 20 min efter att vi kommit in så hade nr 2 gjort sin entré. Denna gång sprack jag inte alls och hade inga som helst problem överhuvudtaget. Jag hade dock problem med att jag fick otrolig magknip såfort jag behövde prutta ett tag efter förlossningen. Tror helt enkelt att det behövde allt behövde stabilisera sig. Jag hade avslag i ca. 3 veckor och that it.
Men aldrig mer. Jag avskyr smärtan som kommer med att föda barn och tycker inte det är något magiskt eller häftigt med det. Jag ser det inte som en cool upplevelse. Det var dock värt det. Mina barn är mitt allt och den kärlek jag känner för mina barn är obeskrivlig. Jag älskar dem mer än någon och något annat.