Är jag löjlig?

om Det är en långhelg:
stressa inte. Prata med din man om det och be honom hjälpa dig handla, tvätta och städa innan så du inte behöver ha så mycket måsten den helgen. Han kanske kan laga lite extra matlådor som du kan ha så slipper du laga mat 2 ggr varje dag.
om det är 2 veckor:
samma som ovan men du kan ju även höra om han kan tänka sig korta ner resan en vecka.

Nattningen blir ju ingen skillnad då du ändå tar den vanligtvis.
du löser detta!

Ja, du är lite löjlig som oroar dig nu i slutet av april för en resa en långhelg om nästan ett halvår!

Men det ingår i föräldraskapet att ibland få lite katastroftankar om tämligen rimliga saker och jag tänker att det också är en ledtråd om att ni behöver stötta varandra att just ha utrymme och möjlighet att ta igen er och också ha rimliga sociala kontakter!

I september har du ett helt annat barn och då kommer du inte har några problem med att klara dig själv. För inte tusan är din partner hos dig ständigt!

Som tidigare nämnts. Se till att ha rena kläder och mat hemma. Ta lite tid för vila helgen innan och passa på att ta tag i att ge varandra utrymme. Och ta egentid!

Jag har 2 små barn och min man åker ibland på tjänsteresa. Du fixar det! Om det ändå är du som gör allt med barnet som matar, nattar, badar osv så blir det väl ingen större förändring? Eller brukar han laga mat, tvätta osv? Se till att göra matlådor och tvätta och städa innan han åker. Försök se det som ett tillfälle att bara få vara själv med ditt barn och ha mysigt och inga viktiga måsten under de dagarna. 

Ja, du är löjlig. Resan är godkänd av dig, den är betald för, och det är flera månader bort. Du ska självklart låta honom åka och inte ge honom dåligt samvete. Min make åker på tjänsteresor flera gånger om året, då är jag hemma med fem barn där yngsta är några månader och äldsta är 7 år. Det är fullt möjligt att klara av det, även om det förstås är trist att sakna min man.

Sedan det där med nattningen, det är ju något annat. Du bör dra iväg på lite tjejhäng eller till gymmet eller en kvällskurs i keramik eller vad tusan som helst så får han lov att lära sig hitta sätt att natta på. Det är ett separat problem att du känner dig SÅ väldigt bunden, där behöver han ta ett större ansvar.

En annan grej: Vad spelar det för roll att resan är två veckor innan barnets ettårskalas..? Det ställer man väl iordning snabbt? Vad exakt ska ordnas med hela två veckor innan..? Då får väl han ordna de sakerna TRE veckor innan kalaset i så fall.

September? Det är ju jättelångt kvar. Mycket hinner hända innan dess. 

Jag var ensam med min dotter hela veckorna från att hon föddes tills jag och hennes pappa skilde oss, pga hans jobb. Du fixar det! 

Är det 2 veckor eller en långhelg? Är det 2 v så skulle jag se till att det finns mat i frysen och kylen så du slipper handla och laga mat varje dag. Och du har ju sommaren på dig att försöka få honom att natta ibland och att kanske dra ner på amningen om det är det som stör din sömn.

MR klister kan inte citera dig. 

Dottern vill bara ha mig tyvärr. Jag har känt mig så låst under hela tiden och önskar jag kunde få vara den som kunde passa på att gå ut eller slappa i soffan. Hon vägrar nappflaska och pipmugg med ersättning eller välling så med mat är det till 90% jag. Barnmat går inte riktigt hem än. 

Jo, självklart klarar man det själv och jag hade nog nästan gjort det bättre själv än med min man. Han är åt det lata hållet vilket förvånar mig (det kom när tjejen föddes typ). Han har en attityd där jag förväntas göra mer, ursäktar sig osv. Han ger mig en bild av att han ska ordna mat osv men det blir bara snabbmat och färdigmat. Jag förväntar mig att han ska hjälpa till mera i dessa aspekter och vi pratade om det innan bebisen kom. Har lyft detta med honom men det går för långsamt framåt för mig. Han har långt till jobbet (pendlar) så jag är hemma själv i ca 10-11h på veckodagarna. Hur stresstålig jag är jämfört med dig vet jag såklart inte men alla kan i princip vara ensam förälder, eller bo med en man/fru och ändå vara stressad. Min mamma var ensam med mig och mina 3 syskon efter att pappa gick bort strax efter jag och tvilling systern föddes. Allt går.

Tack Anonym ett barn för svar! 

Handlar nog om perspektiv och oro för sömnbrist m.m eftersom det är brist på det idag. Har inte sovit mer än Max 4 h i följd sen förlossningen! Min man fixar lite mat, tyvärr inte ordentlig mat, tvättar gör han eller jag också. Men det praktiska som du säger ska vi absolut fixa! Ett självklart tips att ha tvättat och ha mat fixat innan såklart, haha känner mig dum som inte tänkte på det! 

Är det en långhelg eller är det två veckor?

Det gör en viss skillnad.

Men även 2 veckor klarar man ensam med ett barn. Särskilt om du är den hon tyr sig till mest, det hade ju varit värre för pappan då att vara ensam med henne i två hela veckor när hon inte ens vill att han ska natta. 

Som någon skrev ovan, då har du tid att ta ut framöver, det blir jätteskönt för dig att åka iväg en helg och ta det lugnt helt själv utan att behöva tänka på någon annan än just dig själv.

Långhelgen kommer inte vara något problem, men det låter som att ni har problem i vardagen just nu som ni behöver lösa. 

Du behöver avlastning nu och det måste ni försöka få till. Passa även på att vara ute mycket nu när det börjar bli varmt, många barn är mycket mer nöjda när de får vara ute mycket. Gunga, titta på barn i lekparken, sitta på en filt i gräset mm

Det är långhelg precis som du säger (inte 2 veckor). Ja det har vi, hade behövt det så fort som möjligt! Idag ska han faktiskt storhandla första gången på länge och vi har skrivit en matsedel för att slippa lägga tid på att tänka ut maträtter osv. Det är precis sånt jag/vi behöver. Ja det är verkligen ett hett tips att vara ute mera! När det var så fint väder förra veckan var vi ute varje dag och hängde i parker, första gången på länge som det kändes mindre stressigt faktiskt. Ser så mycket fram emot varmare temperaturer :)
En helg kanske kommer gå bra trots allt!

Jag blir helt ärligt sjukt mörkrädd av många kommentarer i denna tråden. Att bemöta någons oro med att förmedla att dem är löjliga är sjukt förminskande. Vi alla är oroliga för olika saker och att vara orolig inför en situation man aldrig befunnit sig i ÄR INTE LÖJLIG. punkt. Grattis till er som har barn och klarat av det, det kommer säkert TS göra galant med. Men bara för ni klarar det, och vissa är van vid en sån situation, innebär det inte att någon annan inte får vara orolig. Och grattis till er som inte tänker på saker långt i förväg, det måste vara en otroligt bra egenskap, men som inte alla besitter. Jag är också en person som kan fundera långt i förväg, alla är olika och det finns inget rätt eller fel. Allas barn är också olika och kan faktiskt vara olika krävande. Att känna oro är absolut inte nödvändigtvis en grund för att man behöver vård utan är en helt vanlig och mänsklig reaktion. Det som också gör mig mörkrädd är att det tydligen inte finns NÅGOT utrymme för att ändra sig? Omständigheterna kan förändras, minst sagt med barn, och även om TS har godkänt det har man absolut all rätt att ändra sig. Det är säkert tråkigt för mannen, men i ett förhållande behöver man kunna möta varandra var man är, kunna stötta varandra vid behov och kunna få ändra sin åsikt. Att behöva ändra sina planer är något man rakt av får räkna med när man får barn.

Till din faktiska fråga. TS det är otroligt stor skillnad på 7 månader och ett år! Säger inte nödvändigtvis att ditt barn kommer vara enklare, men du vet inte nu hur ditt barn kommer vara då eller vilka prövningar du kommer ställas inför då. Min man bokade av sin resa vid 3 månader då vi beslutade gemensamt att vår sån var för krävande just vid tillfället (klart jag hade löst det men vet ni vad jag ville inte, jag behövde hans stöd då) men vid 11 månader när han skulle iväg kände jag helt annorlunda och min son var mycket enklare på många olika sätt. Sen, förbered så mycket du kan! Matlådor, kanske äta hos familj och vänner, gör så mycket städ tvätt du kan innan. Sen ställ om, ta all möjlighet till återhämtning som du kan. Skit i disken, sov när ditt barn sover. Sätt kanske på TVn mer än vanligt, gör det enkelt för dig. Ta hjälp och avlastning av nära om du kan.

Löjlig vet jag inte om det är rätt ord, men definitivt nojjig och onödigt stressad. Ta ett djupt andetag. En långhelg är liksom inte två månader. Börja också planera för att byte föräldraledig. du behöver definitivt tillbaka till jobbet. Du för förmodligen över din stress på barnet.

Tycker som de flesta att han såklart ska åka utan några sura miner från din sida, med tanke på att ni bestämt så sen tidigare och det rör sig bara om en långhelg. Om du nästan inte får någon avlastning i vilket fall så gör det väl ingen större skillnad om han är borta helt några dagar.

Däremot känns det ju från dina senare svar i tråden som att ni har andra problem, där han är allmänt lat och bekvämt och verkar anse att du ska göra mer.
Jag undrar om detta med resan är ett uttryck för lite avundssjuka och missunsamhet från din sida? Som bottnar i att han inte tar sin del av ansvaret i vardagen. Det borde ni ta tag i och reda ut.

Sen har du en del själv i att bara du duger och inte kan få någon egentid. Ta den! Det kommer att lösa sig och nyttigt för er alla tre.

Är det en långhelg så är det kanske inte orimligt att fullfölja. Men tänker att om han får göra saker som ger honom energi, så borde du se till fåt något du med.
Vad det gäller nattning och annat, så får det väl lösa sig när han behöver göra detta. Men det är så himla lätt slinka in i rutiner som är enkla.

Ska inte kvinnan vara "det starka könet"? Ganska underhållande med såna här rabiata trådar då! "Det starka könet" fixar inte ens det mest grundläggande i mänskligheten; att ta hand om sitt eget barn ett par dagar!