Efternamnet

Det måste vara kulturellt betingat. Efter lite fundering i släkt och bekantskapskrets kommer jag fram till något helt annat än att barn har sina pappors efternamn och folk som gifter sig tar mannens namn. Inte riktigt så pass att det är vanligare att göra som vi, men typ 50/50 att barnen får pappans efternamn och kanske 1/3 tar mannens efternamn.

Om du haft ditt efternamn nu flera år och vant dig vid det, i arbetslivet och alla andra situationer så är det under det namnet du är känd så förstår jag inte varför du skulle byta bara för att namnet från början var din ex- mans namn?
någon skrev ( hel idiotiskt att man inte kan scrolla bakåt här på ? nya? familjeliv när man tryckt på ? svara i tråden? så som man kunde på den mycket bättre ? gamla familjeliv sidan)  att hon skämdes över att mamman hade kvar styvpappans efternamn o undrade vad ? folk? skulle tro ..jag som själv bor på o är uppvuxen på en mindre ort kan med säkerhet säga att ingen bryr sig om att någon har kvar det efternamn man tog vid giftermålet efter att man skilt sig ?
 
Visst skulle ex- manens efternamn vara väldigt unikt och bara bäras av en mycket liten släkt så då kanske man skulle fundera på det?men har man ett namn som bärs av ett par tusen eller mer så finns ingen anledning ?

På min lilla ort finns fyra familjer som heter två inte jättevanliga efternamn( säg att två av familjerna  heter Xxxyy o de andra två familjerna heter Ååyy)..finns nog 4-5000med vardera efternamn i Sverige ? ingen av dessa är släkt med varandra utan det är en ren slump att dessa fyra familjer valt att bo på samma ort 

 Nej han var ingen styvpappa och hon ingen styvmamma.  De gifte sig som 50+ och skildes i osämja. Hans dotter är en vän till mig, jämnårig. Min mamma har alltså min väns efternamn. Det stör mig att mamma behöll namnet som alltså hans vuxna barn och nya fru har. Kanske ingen annan bryr sig men jag gör det. 
Jag böt iaf till mitt flicknamn och det är det jag är mest känd för här, har dessutom flyttat hem till min födelseort. Men viktigaste för mig var att bli fri makens namn och vad det stod för. 

Din mamma kanske tycker det namnet var fint och trivdes med det. Viktigast är att man själv har en namn man trivs med, oavsett om det är ens ex-makes namn, föräldrars namn, mammans flicknamn, pappans pojknamn, eller morföräldrarnans namn. 

Jag bytte aldrig namn när jag var gift så hade inte det problemet. Kommer heller inte byta namn nu om jag skulle gifta mig. 

Din mamma kanske tycker det namnet var fint och trivdes med det. Viktigast är att man själv har en namn man trivs med, oavsett om det är ens ex-makes namn, föräldrars namn, mammans flicknamn, pappans pojknamn, eller morföräldrarnans namn. 

Jag bytte aldrig namn när jag var gift så hade inte det problemet. Kommer heller inte byta namn nu om jag skulle gifta mig. 

Ja det är klart det finns kulturer där man gör på andra sätt. Och nuförtiden gör man precis som man vill, i Sverige i alla fall. 

Det är definitivt inte fel att behålla sitt gifta namn. 

Fick mammas efternamn när jag föddes. Bytte jag också när föräldrarna gifte sig. Ett inte helt vanligt namn. Bytte till ett supervanligt när jag gifte mig. Eg skönt för jag fick alltid bokstavera. Hade ingen som helst anledning att byta tillbaka när min man gick bort. Ny man nu men inte gifta men behöver inte fundera på namnbyte då vi otroligt nog heter samma i efternamn. Praktiskt. 

Bytte tillbaka till flicknamnet, även om det är fult. Äktenskapet har varit en mardröm så det var skönt att slippa ett efternamn jag skämdes över och hatade.

Det gick hur bra som helst, trots född i ett annat land med ännu mer byråkrati än i Sverige det har varit ett helvete att fixa allt härifrån. Är man bestämd - går det att genomföra.

Bytte inte när jag gifte mig så slapp det krånglet sen.

Mitt ex och jag bytte båda namn, till ett namn som fanns långt bak i hans släkt. Jag gjorde mot sen ett namn i min bransch. När vi skilde oss behöll jag ?vårt? namn, likaså gjorde han. Vi hade inga barn ihop.

Jag lever i ny relation där vi fått barn ihop. Vi är inte gifta och barnen har mitt och därmed min ex-mans namn. Han är omgift och nya frun har samma efternamn som jag har. 

Jag trivs med namnet. Dessutom är jag numera ?känd? som mitt namn inom min bransch, så det blir lite meckigt att byta. 

Förstår ej att man behåller efternamnet om man skilt sig. Man skiljer sig och vill inte leva med personen, varför ska man då ha namnet kvar??

Kan vara att man har skapat en identitet med det namnet. 

Man hade väl en identitet också innan man gifte sig. 

Smartast så. 

Absolut kan man det. Jag gav bara ett av många förslag till varför man behåller mannens efternamn efter skilsmässa. Kan också vara att man vill ha samma namn som sina barn.  Eller att man tycker efternamnet är fint och passar. 

Sedan kan det också vara så att manen tar kvinnans efternamn. Eller att man behåller sina egna namn. 

min nya partner hittade på ett eget töntigt efternamn med sitt ex när dom gifte sig så det kommer jag aldrig vilja ta då det var deras grej. 

Nyskild och tänker inte ändra namnet. Finns ingen anledning, min identitet ligger inte i namnet, det är bara ett vanligt svensk efternamn, precis summit flicknamn. 

Jag behöll eftersom vårt gemensamma barn har samma. Annars hade jag antagligen bytt tillbaka till mitt eget.

Om din kille är svartsjuk pga ditt efternamn så behöver han jobba med sig själv.

Själv fattar jag inte att man mäktar med att byta massa saker "bara" för att man skiljer sig. Namnet är ingen sak man lånar, utan något man bär med sig.

Det är mäckigt nog som det är, när folk gifter sig och byter namn. Att dessutom behöva byta allt vid skilsmässa är bara löjligt.

Man är inte den människa som gifte sig. Man är människan som skilde sig!

En god vän bytte raskt sin exmakes efternamn till sin farmors efternamn. Det var tydligen ingen som hade det efternamnet längre- alla var döda. Samtidigt bytte också hennes vuxna barn sin fars namn till mammans farmorsnamn.