Varför har man ett stort behov att prata om missfall i tid och otid?

Missunnsamma människor, sådana som har svårt att glädjas med andra. 

Jag är lite kluven till fenomenet... för visst är det toppen-trevligt att slippa alla påminnelser om att livet är en orättvis plats där vad fan som helst kan hända... Men så fort man delar med sig som människa så kan man få "information" som en del av en säkert hade velat slippa.

Samtidigt så ÄR det så himla viktigt att också få möjlighet att få information om allt som faktiskt kan hända, så att man faktiskt kan förbereda sig på hur livet faktiskt är.

Folk som har fått sena missfall har ju erfarenheter av graviditet och folk som har barn som är sjuka har ju erfarenheter av hur livet också kan bli. Det kanske inte är så lämpligt... men ibland sörjer ju folk på ett sätt som faktiskt inte handlar om någon annan, utan om dem själv.

Personligen är jag tyst om vissa saker tills att det är rimligt att prata om det... Andra är annorlunda och VILL verkligen berätta. Det handlar då inte om den gravida, utan om det egna traumat som behöver ut. 

Vid missfall kan man känna sig då himla lurad och nästan lite naiv, man tänker typ ?Men TRODDE du verkligen att det skulle gå vägen för dig och bli ett barn. SÅKLART INTE hur dum får man bli!??

Jag har haft missfall men har aldriig tagit upp det med andra så som du beskriver, men OM jag gjorde det skulle det verkligen inte vara av missunnsamhet eller liknande, utan för att andra ska vara medvetna om risken så de slipper känna sig sådär fruktansvärt lurade om det inte går vägen. Eftersom missfall är så oerhört vanligt tyckte det var skönt att höra om andras erfarenheter innan jag själv hade ett, så jag var lite förberedd. Jag tror de som ofta tar upp missfall gör det av välmening och för att dela sina erfarnheter, och för att mildra chocken om det inte skulle gå vägen, sen att det kanske landar fel ibland är ju en annan sak.

Jag tror inte heller att det handlar om missunnsamhet men ibland kanske om uppmärksamhet. För varför skulle man annars vilja prata detaljerat om det för en gravid kvinna som precis berättat att hon är gravid? 

Jag tycker att det är viktigt att prata om missfall men kanske inte i gravidgrupper där alla redan är nojiga över missfall, då kanske de inte vill veta att någon tidigare fått missfall i v 9 när de är i v 7 och nojar sig. Eller: jaha kul att du är i v 12, det är den veckan jag fick missfall i. Jag tycker att det är ouppfostrat och egoistiskt att göra det på det sättet. 

Att ta upp missfall som ett samtalsämne är inget fel i sig, men att göra det i samband med att gravida kvinnor berättar att de är gravida och som redan är nojiga är så idiotiskt.

Spontant tänker jag att folk som är ouppfostrade och lyfter frågan i "fel sammanhang" vanligen är uppfyllda av sitt eget och faktiskt inte tänker på hur det uppfattas, utan just pratar om det hela utifrån sitt eget perspektiv.

Det må vara oförskämt, men just gällande liv (och död) så är folk inte så himla väluppfostrade och genomtänkta alltid. Som när en mor dött och folk jämför sorgen och "vet hur det är", eftersom deras moster dog för 3 år sedan... Eller deras katt när de var 5 år.... Vanligen är det inte människor som förlorat hela sin familj i inbördeskrig som gör så. Precis som folk som förlorat flera barn, vanligen inte alls i samma utsträckning pratar öppet om sin sorg....

Det är en balansgång hur man pratar om livet och ibland blir det inte särskilt lyckat. Rent krasst behöver man tala om hur livet kan vara i alla möjliga sammanhang... För det handlar ju inte bara om artighet, utan också om människors förmåga att lyfta vissa frågor. Och om att man faktiskt tänker olika i frågan. OM någon förlorar sitt barn, så är det guld värt att veta vem som faktiskt gått igenom samma sak. Precis som det kan vara guld värt att någon noterat att man faktisk har en bröstprotes, eller saknar en hand. Ibland är det bra att man talar om det som ger lite ångest... eftersom livet kan ge en en käftsmäll imorgon.

När jag varit med i gravidgrupper har jag själv varit intresserad av att höra om alla slags erfarenheter folk har haft, det är ju just i gravidgrupper man kan diskutera sådant! Missfall/rädsla för är ju en så vanlig och stor del i tidig grav så vill man inte höra är det nog bättre att hålla sig borta från sådana grupper, eller vänta med att gå med tills lite senare i graviditeten. 

Så klart ska man kunna få uppmuntran också. Men många här på FL vill bara ha ryggdunkar och tål inte när det inte råder konsensus i kommentarsfältet. Så måste internet-riddare rida in och trösta och peppa TS.