Egen försörjning blir krav för bostad i utsatta områden

Det gjorde man i min hemkommun, främst avsedda för flyktingar.
Efter några år blev man tvungna att sanera och tömma barackerna p.g.a. ohyra, bl.a. kackerlackor.
En bekant, en ensamstående svensk, bostadslös och sjukpensionerad kvinna med ett tvåårigt barn var en av de sista att lämna dessa, då utlovad (riktiga) bostad dröjde. Jag tror de bodde där i över ett år, mot utlovade två månader.

Min poäng är hur olämpligt alternativ för bostad det kan vara.

Eftersom det är kommunen som placerar folk där så blir det kommunen som måste hantera de eventuella problem som uppstår.

Men nu är det inte du eller jag eller ens kommunen som bestämmer hur stor invandring vi ska ha...

Nej, det är man inte.
Finns det överhuvudtaget någon skyldighet för kommunen i det avseendet så är det i procent och inte i antal.

Här där jag bor vet jag att de kommunala bostadsbolagen i två kommuner har samverkat under flyktingkrisen och då har nästa alla lägenheter avdelade för folk med socioekonomiska svårigheter gått till flyktingar.

Båda dessa bolag har gjort sig av med en stor del av sina fastigheter, genom ombildning till bostadsrätter eller genom att sälja dem till privata ägare/hyresvärdar.

Här är det är inte specifika lägenheter som reserveras för vissa ändamål, utan procent/andel av de lägenheter som blir lediga.

I normala fall var det kanske en på tio eller tjugo lediga lägenheter som avsattes för sådana behov, men under flyktingkrisen togs 8 av 10 lediga lägenheter undan för sådana behov, varav 9 av 10 gick till flyktingar.
I antalet lägenheter räknat blir det inte så många, eftersom allmännyttans bestånd har reducerats med 60-70 % och färre väljer att lämna sin lägenhet under rådande bostadsmarknad.