Bok om otrohet: Den nakna sanningen

Jag har börjat läsa Den nakna sanningen: varför vi är otrogna och vad vi kan lära oss av det av Angela Ahola doktor i psykologi. En intressant och spännande bok. Hon försöker också definiera vad som är otrohet.

Enligt henne är en bra tumregel att alla saker man gör som man inte vill berätta för sin partner är en form av otrohet. Här på forumet verkar en del tycka att det inte är otrohet att träffas eller chatta i smyg bakom ryggen på sin partner. Men eftersom sånt skadar förhållandet på olika sätt så blir det en form av otrohet.

Nja, det finns en gråzon där man kan vara otrogen utan att veta om det. Och där ligger faran i att man själv inte är medveten om det. Därför kan det utvecklas mer och mer tills man fått känslor för en annan person och vips är det väldigt svårt att backa bandet.

Det kan börja med att man har en trevlig diskussion med en spännande kollega eller vän. Det verkar harmlöst men man nämner det inte heller för sin partner. Samtalen sker mer och mer frekvent och man kommer närmare varandra. De sker över sociala medier och kanske efter jobbet. Det man gör är att man egentligen bygger upp en relation med någon annan än sin partner. Sådana relationer kan vara okej men redan i början bör man bromsa om man ser personen som attraktiv, spännande, charmig eller något annat som kan vara en grund för en kärleksrelation. Så länge som ens partner inte tycker att det är okej så bör man inte träffa sådana personer på tu man hand.

Men problemet med det traditionella synsättet är att det missar hur andra beteenden skadar relationer och i många fall mer än fysisk otrohet.

Bara för att folk använder det fel så betyder det inte att man ska ignorera denna modernare syn på otrohet.

Relationsproblem och känslomässig otrohet är olika saker. Ett relationsproblem är något som sker mellan två parter. En känslomässig otrohet är när en av parterna börjar involvera sig med tredje part på ett sätt som är skadligt för relationen eller som den andra parten inte gillar.

Har du läst hela boken?

Vad gör du då i tråden? Enligt dig måste man ju läst hela boken för att kunna diskutera den, och boken är ämnet för denna tråd.

Här uppstår det dock ett dilemma. Eftersom vissa val vi gör kan ses som harmlösa men vi riskerar att skada vårt förhållande när vi gör dem och vi kanske inte ens ser dem som otrohet. 

En vanlig orsak till separation och otrohet idag är att man kommer för nära en kollega eller vän. Alternativt att man kommer i kontakt med ett gammalt ex via sociala medier.

Att prata är väl harmlöst? I början är det så. Men så fortsätter samtalen och man kanske ses. Eller ses mer om man redan träffades innan. Ens förhållande kanske hamnar i en svacka men istället för att ta tag i det så glider man mer och mer över känslomässigt till den tredje parten. Man ser inte detta själv då det känns bekvämt.

Poängen är inte att kontrollera varandra utan att prata om vilka gränser som är okej sen får man se till att kontrollera sig själv.

Fast om man har så extremt olika referensramar varför går man få öht in i en exklusiv relation när man vet mycket väl vilka referensramar som gäller kring trohet?

Och hur ska man kunna hitta en bra kompromiss om man inte är ärlig med sina önskemål och referensramar?

Japp, faktum är att det verkar vara väldigt poppis med otrohet även i bra relationer för om man ska tro enkäter som gjorts så verkar ju inte problem i relationen vara den vanligaste anledningen till otrohet utan spänning och ombyte. Så det kan absolut ske i den bästa av relationer. Dock tycker jag du generaliserar lite väl när du skriver att "Endera accepterar vi att vår partner inte är ofelbar". Jag menar visst alla människor gör misstag men alla gör absolut inte samma SLAGS misstag och alla slags misstag går kanske inte att likställa med varandra. Jag tror tex inte man kan säga att råka tvätta sin partners favorittröja i 90 grader är samma sak som att råka knulla sin partners syrra. Vissa misstag är betydligt större än andra och allt går inte alltid att förlåta.

Ja det går säkert att gå vidare tillsammans efter en otrohet, men det hänger inte bara på att den som blivit bedragen kan förlåta, det bygger lika mycket på att den som bedragit kan göra sig förtjänt av en andra chans. Att förlåta en person som varken ångrar sitt "misstag" eller gör ett dugg för att förtjäna en andra chans tror inte är att rekommendera. Sen ska man heller inte glömma att gå vidare tillsammans efter en otrohet och att gå vidare tillsammans efter en otrohet och vara lyckliga inte behöver vara samma sak, Det finns många som blir kvar för barnens skull eller av ekonomiska skäl.

Precis... att vara människa och att alla kan göra misstag är ju en ganska dålig ursäkt för otrohet, dels för att det absolut inte är något litet "misstag" utan ett extremt stort misstag som får stora konsekvenser, och dels för att det är ett "misstag" som lång ifrån alla gör, alla människor beter ju inte sig på det sättet. Så att acceptera att ens partner är felbar behöver inte betyda att man accepterar vilka "misstag" som helst. 

Nja, snarare blir ju sveket ännu större om man haft en bra relation innan för då känns det ju ännu mer korkat och onödigt att såra och förnedra någon som älskar en och litar på en. Svek gör ju mer ont än andra lögner just för att det kommer från någon som stått dig nära och ju närmare man stått desto mer ont gör det såklart.

Jag skulle snarare vilja påstå att INGEN relation blir bättre av svek och lögner, oavsett hur bra eller dålig den varit innan, det är mer en fråga om hur dåligt.

Japp folk lever kvar i trasiga relationer även utan otrohet, men just denna tråd och diskussion handlar ju om otrohet och eventuell förlåtelse där jag påpekar att bara för att man fortsätter leva tillsammans inte behöver innebära att man förlåtit eller trivs i sin relation. Statistiskt sett så tror jag att de flesta faktiskt "förlåter" iaf initialt. Hur det ser ut efter några år tror jag däremot är en helt annan sak. Jag tror att det är ganska naturligt att klamra sig fast vid det kända och trygga när världen vänds upp och ner, men när man fått tid på sig att smälta det hela så är det inte säkert att man känner likadant som man gjorde innan. Att komma över ett svek är ju en process som tar lång tid och ett svek kan mycket väl ta död på kärlek. 

Vad jag misstänker här är att du lägger en del av ansvaret på den bedragne. "Man måste ta sig an problemet" "Man måste jobba på förhållandet" "Ett symptom på något vi måste ta tag i"....nej lägg inte över det där på den bedragne. Kan man inte ta det fulla ansvaret för sin egen otrohet utan ser det som något "Vi gemensamt behöver bearbeta och ta ansvar för" borde man få en tampong uppkörd i näsan. En använd tampong. Sedan bli lämnad, tar man det fulla ansvaret så blir man bara lämnad. Utan nästampong.