Bok om otrohet: Den nakna sanningen

Men problemet med det traditionella synsättet är att det missar hur andra beteenden skadar relationer och i många fall mer än fysisk otrohet.

Bara för att folk använder det fel så betyder det inte att man ska ignorera denna modernare syn på otrohet.

Relationsproblem och känslomässig otrohet är olika saker. Ett relationsproblem är något som sker mellan två parter. En känslomässig otrohet är när en av parterna börjar involvera sig med tredje part på ett sätt som är skadligt för relationen eller som den andra parten inte gillar.

Att en person bedrar den andra (otrohet) har ju inget med relationsproblem att göra eftersom relationsproblem går att lösa på andra sätt än otrohet

Japp men det blir så för att folk VÄLJER det och sen skyller det på relationen.
Men det betyder ju inte att det finns en direktkoppling mellan relationsproblem och otrohet.

Oavsett vilken självkänsla man har så kan ens partners beteende skada relationen. Jag kan ha hög självkänsla och strunta i att min partner åker hem till sin snygga spännande kollega på ett glas vin. Men oavsett min självkänsla kommer ett sådant beteende sannolikt att skada vårt förhållande.

Samma sak om min partner börjar diskutera våra relationsproblem med en gammal kärlek istället för med mig.

Min polares flickvän har svårt att acceptera att han tittar på porr. Så hon har sådana referensramar. 

En bekant är i ett förhållande där de har sex med andra.

Det mesta är väl sunt förnuft men ibland är det bra att vara extra tydlig vilka gränser man har då det kan skilja mellan olika personer. Passar det inte får man helt enkelt göra slut.

Att man tillåter att sin partner har ett gränslöst beteende har egentligen inget med självkänsla att göra. Även en person med hög självkänsla kan ha höga krav på sin partner. 

Kan inte låta bli att göra ett inlägg här

Ni diskuterar referensramar och gränslösa beteenden. 

När vi bygger våra förhållanden så är en av byggstenarna gemensamma referensramar.  Oftast börjar man anpassa sig till varandra redan i början av relationen och med tiden har man så att säga växt ihop och delar i mångt och mycket samma referensram.

Ibland upptäcker man att  referensramarna är alltför olika . Det som uppfattas som gränslöst av den ene är helt normalt för den andre och vise versa. Det som uppfattas som svartsjuka av den ene är helt normalt för den andre. 

Om man då inte lyckas anpassa sig till varandra är loppet liksom kört.  Det är inte ens fel utan man kanske är för olika helt enkelt.

Att ha ett gränslöst beteende menar jag utifrån någon form av samhällsnorm. Exempelvis att tycka att man ska få ha sex med andra är en extrem form av det. Men även att man ska få träffa människor ensamma oavsett vem det är skulle jag kalla gränslöst.

Min sambo tycker man ska få träffa vem som helst ensam. Så om någon tidigare okänd person stöter på henne så ser hon inget problem med att de börjar träffas. Det är ingen värdering jag delar så jag har sagt att om hon vill leva med mig får hon låta bli det. Det räcker med att hon är bisexuell och redan har många vänner av båda könen som hon träffar ensamma.