Bok om otrohet: Den nakna sanningen

Känslomässig otrohet existerar mycket väl vilket äktenskapsrådgivare och relationsterapeuter vittnar om eftersom det förstör äktenskap och relationer.

Om ens partner börjar umgås mer med en spännande kollega istället för med sin partner så är det ett problem för relationen oavsett om man blir svartsjuk eller ej. Det är inte svartsjukans existens eller ej som är grundproblemet utan att en part rättfärdigar eller väljer att prioritera tredje part före sin partner.

Oavsett om de är legitimerade eller ej så finns det forskning och statistik på området. Den säger att umgänge och kommunikation med tredje part kan förstöra relationer. Och även att sk "känslomässig otrohet" skadar relationer mer än tillfällig fysisk otrohet.

Jag pratar inte om känslan eller självkänslan. Jag pratar om beteendet hos den som prioriterar någon annan.

En person i en relation kan ha jättebra självkänsla och inte bry sig om att ens partner går på AW med en kollega varje fredag. Men likväl kan det vara ett problem för relationen om partnern går på AW och skapar känslomässiga band med kollegan. Personen med bra självkänsla har lägre bekräftelsebehov och därför bryr hen sig mer om sina egna intressen. Hen kanske glömmer bort sin partner lite. Och partnern känner sig mer uppskattad av kollegan. Vips har känslorna vuxit fram där.

Kanske till och med en något sämre självkänsla hade hjälpt i ett sådant fall då en sådan person hade sagt ifrån i tid.

Känslomässig otrohet ska ju nästan vara värre än fysisk otrohet, vad jag hört.

Exet fick just den här "spännande kollegan". Inte mig emot, han behövde både kollegor och vänner! Men vi hade ju henne typ i sängen, som det kallas! Det var bara "Jenny, Jenny, Jenny, Jenny" precis hela tiden!! Han började ändra sina matvanor utifrån hur "Jenny" åt, han ändrade sin frisyr och klädstil utifrån vad "Jenny" tyckte, han ändrade sin attityd mot mig och man kan ju gissa vem som även låg bakom det... Han föreslog resmål utifrån vad "Jenny" tyckte. Jag sa "Kan du inte komma på NÅT själv??" och då blev han sur. Han fick gå hem från jobbet i spöregnet för att "Jenny" inte jobbade och kunde skjutsa honom!". Nähe.... Men JAG då?? Telefon?? Du vet, jävla bra uppfinning....! "Jag trodde inte du kunde....".... Alltså det fanns inget annat än denna "Jenny"!

Och de pratade tammefan om ALLT!!! Jag kom in på deras arbetsplats en gång och "Jenny" utbrister glatt "Heeeeej, hur gick det på gyn???? Löste det sig med dina p-piller???". Man bara Va fan.... Och det var annat som kom fram som inte ens var sant så han måste använt henne om ordentlig terapeut! Vi hade visst problem i förhållandet som jag tydligen var den sista att veta om....

Han befann sig i nån slags gråzon. Han ljög inte men han var inte ärlig heller. Låtsades att han störde sig på henne! Smög iväg och pratade i telefonen. "Åh, nu var det Jenny igen! Tror hon jag bryr mig om hennes problem med "Simon"??? *överdrivet tung suck*". Ehh, ni pratade i 40 minuter så lite tror jag nog att hon tror att du bryr dig....
"Åh, nu ringde Jenny och sitter ensam på stan, jag vill ju egentligen inte gå dit men känns ju förjävligt att låta henne sitta ensam!!". Istället för bara "Jag och Jenny tar en AW, strax tillbaka!". Han skapade misstänkta situationer av sånt som från början inte var det minsta konstigt!

Och inte fick man ju säga nåt heller, i och med att hon är tjej så var man "svartsjuk"! Det eviga trumfkortet. Ehh, inte ett dugg...! Bara jävligt irriterad över att hon tog över hela vår tillvaro! Han var garanterat förtjust i henne men jag var aldrig orolig, han var så extremt out of her league! Hon var ju pappas lilla fina flicka och han var ett ovårdat drägg med svettlukt och snusfläckar. Hon utnyttjade honom deluxe för att han var snäll och alltid ställde upp med skjuts, de storhandlade tillsammans etc. Det fick man inte heller påpeka! Och visst kände jag mig på ett sätt bedragen när hon alltid kom först, att han alltid tänkte på henne, försökte efterapa hennes liv, låta henne styra och ställa, berättade om vårt liv, samliv och beklagade sig inför henne, medan jag stod där som ett dumt fån.

På ett sätt hade det nog känts bättre om han bara tryckt random brud på råfyllan på en Finlandsfärja, så hade jag bara kunnat dra sen! Nu blev det ju bara avancerat.

Förlåt, det blev långt, jag blev visst nostalgisk! Men ville påvisa att visst existerar känslomässig otrohet i allra högsta grad!

Nja, jag tycker du blandar ihop saker ganska friskt här.
Visst är man två om relationen, men man är absolut inte två om en otrohet. Ansvaret för valet att bedra sin partner ligger alltid till 100% på den som varit otrogen och likaså konsekvenserna av det.

Jag menar det duger liksom inte att fullkomligen skita i att prata med sin partner om det är ok att gå ut och knulla första bästa men när man blir påkommen helt plötsligt kräva samarbete och förståelse. Om man är två om en relation och samarbete så viktigt hur kommer det då sig att man fullkomligen sket i det innan man bestämde sig för att bedra sin partner?

Ja man kan aldrig få saker ogjorda men det minsta man kan kräva är att folk tar ansvar för sina handlingar om de öht vill få en andra chans och inte sitta och försöka lägga hela eller delar av ansvaret för sina egna val och handlingar på sin partner eller relationen.

Ja ilska och besvikelse hjälper inte relationen men gör ju inte svek och lögner heller. Dessutom ska man heller inte glömma anledningen till att ilskan och besvikelsen uppstod. Har man svikit och förnedrad sin partner så får man helt enkelt acceptera ilskan och besvikelsen för det är ju man själv som sett till att den finns där. Och är det JAG som sett till att min partner är arg och besviken så är det oxå upp till MIG att göra något åt det.

Absolut, bearbeta saker som hänt behöver alla göra vare sig man går vidare tillsammans eller var för sig. Men bearbetning behöver inte nödvändigtvis betyda att man förlåter och vill fortsätta relationen och det betyder heller inte att den som hellre väljer att dumpa sin otrogna partner inte bearbetat.

Personligen tycker jag att den som såg till att ha sönder relationen genom att vara otrogen borde oxå vara den som får anstränga sig mest. Jag tycker att det är ganska självförklarande att den som skitar ner mest oxå blir den som får städa mest.

Behandlar man någon annan illa så kan man ju inte bara säga att, nu glömmer vi det här och så blir vi vänner igen och förvänta sig att det kommer funka. Först och främst måste man ju ge den man behandlat illa en bra anledning till varför personen inte bara ska be en dra åt helskotta.