JÄVLA OBEKVÄMT?!

Har du möjlighet att berätta mer kring hur du känner inför det och varför det känns så obekvämt?
Min man har ett gemensamt barn med en annan kvinna, tyvärr träffar han inte barnet men barnet har uttryckt en önskan inför det.
Jag har inför detta sagt till min man att utrymme för obekväma känslor för mig inte finns, vill barnets biologiska mamma följa med vid eventuell träff så förstår jag det.
Vill min man ha med mig så följer jag med och vill han inte då gör jag inte det.
Jag är en liten detalj i sammanhanget, barnet går först.
Däremot skulle jag ALDRIG vilja träffa ett ligg eller ex där inga barn finns.
Där blir jag obekväm av tanken.
Inga barn finns ju så varför skulle jag vilja träffa något ex då.

Jag förstår, jag respekterar att det är obekvämt men samtidigt så är mina barn värda det.
Jag tycker det känns obekvämt att jag helt plötsligt ska träffa mitt ex med fru och barn själv vid hämtning/lämning bara för att jag ska fika med dom men det tycker inte min man förstås.
Hela syftet grundar sig i att alla 4 är med på anledningen till att närvara.
Fikastunderna i sig kommer troligtvis inte ske varje gång men lyckas man 1 gång per år så tycker jag det är bra.
Jag vill förstå lite mer gällande vad som är obekvämt i sammanhanget för jag har mer förståelse om min man hade uttryckt att jag ska träffa min ex man själv men så tänker inte han.
Jag är en aning förvirrad.

Det låter sunt när det fungerar, tyvärr tror jag inte det är ett alternativ för oss.
Mitt ex har tidigare haft tendenser att sväva iväg och blomma ut i tankarna att det ska bli vi två igen.
Mitt syfte är därför att alltid ha våra respektive närvarande så allt hålls innanför de ramar som finns.
Galet i sig, men ingenting har varit smidigt.
Nu sen några år har allt fungerat bra och jag vill inte lyfta det förflutna men jag vill inte heller sätta min i situationer som kan göra att vi hamnar där igen.
Detta känner min man till så att han visar så lite förståelse blir som ett nedslag.
Fikat i sig är inte världens undergång att den inte kommer bli av men insikten av att han så lätt avfärdar obekväma situationer trots vad han satt mig in i med sin bror är mer jobbig att hantera.
Samtidigt undrar jag om det har något att göra med att jag sagt att jag varken vill träffa eller umgås med hans bror efter års av dåligt bemötande utan stop.

Det känns som att det en grej han ska vara med på annars så är det ingen ide att jag klr mitt egna race.
Vi lever ju tillsammans, jag ser inte anledningen till varför det är så obekvämt för honom att han väljer bort det?
Jag tycker det är en bra sak att alla är med, troligtvis därför det känns helt fel att jag själv ska närvara nu helt plötsligt.
En värdering antar jag om hur jag personligen tycker det ska vara om det ska bli av, alla 4vuxna är viktiga och ingen ska uteslutas.
Hade jag varit ensamstående så hade ingen uteslutits självklart hade jag tackat ja då.

Barnen har kontakt under de pappafria veckorna men jag tycker att om man nu kan så gynnar det barnen att se att de vuxna samarbetar, barnens kontakt med pappa när de är här är ju inget jag rotar i det är deras samtal/kontakt.

Jag förstår poängen,  troligtvis landar detta i ingenting alls.
Resan tar 2h enkeltur, alternativet att jag åker själv finns inte för tillfället då vårt gemensamma är mammigt.
När vi åker i dagsläget så stannar vi på vägen och det blir en mysig resa innan vi är framme för att hämta syskonen.
Tack för allas svar alltid skönt att höra hur andra resonerar.

Jag har nämnt ovan hur jag resonerar, det är MIN värdering och vad jag anser vara rätt.
Självklart tycker inte alla likadant, men den frågan är besvarad utifrån hur jag ser på saken.

Ja helt rätt, jag ser ingen anledning till att hamna i konflikt med honom pga detta.

Men jag är besviken, han lever inte upp till det han en gång påstått att han kommer göra.
I hela situationen känner jag mig otroligt splittrad.
Svärfamiljen bryr sig om sitt biologiska barnbarn extremt mycket vilket blir en stor kontrast för mig då jag har 2 barn till som bor hos oss 90% av tiden.
Resultatet är att jag undviker dom och träffar dom enbart när dom är hos sin pappa, även när vi träffas tycker jag dom är konstiga och undviker mig så jag vill inte ens träffa dom om min man accepterar att hans kärnfamilj är sånna mot mig.

Jag har valt bort kontakten med ex svärmor som var väldigt fin pga min make inte ska känna sig obekväm, han menade på att hans mamma kommer finnas där för oss alla vilket inte stämmer.
Vad har han gjort åt det? Ingenting alls utan istället ska han påpeka om någon i hans familj pratar med mig och hur trevliga dom är men att det sker 3 gånger av 10 är ingenting som ska nämnas. Att dom dessutom lindar in samtalet i att såra mig det är inte heller något som är värt att nämna.

Känner nog att hela grejen med ordet obekväm bara kan användas och ska respekteras när de gäller honom med jag ska tvinga mig in i en gemenskap med svärfamiljen för hans skull.

Är detta "vanligt" i situationer där barn finns med från andra partners, är det en typiskt svärfamiljskonflikt i denna nya konstelation?
Jag tycker det är löjligt och under flera års tid har jag accepterat att jag inte har en svärfamilj för det är så jag känner när det gäller dom.
Trots försök att involvera, bjuda in på fika någon gång så är det tydligt att om inbjudan inte sker av min man så bryr dom sig inte om att varken säga ja eller nej till min inbjudan.
Till en början trodde min man det är jag som är otydlig när jag bjuder in dom så efter att ha gjort det flera gånger framför honom så har han landat i att det bästa är att jag slutar bjuda in dom.

Min känsla är att det hela tiden är jag som ska anpassa mig men han eller hans kärnfamilj ska inte besvära sig med det för då är det obekvämt och för mycket begärt.
Kan tillägga att sättet smög sig fram när vi fick vårt gemensamma barn därav min reaktion, dom förändrades över en natt kändes det som.

Kanske otydligt inlägg som inte känns direkt anknutet till vad allt handlar om men min besvikelse i min mans reaktion grundar sig i att jag anpassat mig utifrån hans önskemål och hanterat direkta påhopp och dåligt bemötande från hans kärnfamilj dramatikfritt.
När det gäller mig och min syn på fikat med exman/fru och barn då är det hela obekvämt men jag får inte ihop det för ingen skapar en dålig stämning utan de stunder vi möt är en rätt trevlig paus från vardagen med hans familj och deras synpunkter jämt och ständigt 

Jag har gett vika för det inte är någon idé att tro att han kommer försöka förbättra situationen.
Han har försökt prata med dom men det resulterar i dramatik och påhopp utan dess like.
Jag har löst problemet och lösningen är att jag gör det jag kan för att undvika att hamn i kläm mellan min man och hans kärnfamilj, jag kan inte förändra andras syn på saker men när det gäller alla mina värderingar så finns det saker jag inte accepterar.

Jag tror inte att en fika med exmannen och hans nuvarande familj löser andra problem men jag förstår inte problemet när ingen är elak, otrevlig, spydig osv.
Min man verkar inte tycka det är obekvämt om folk är otrevliga och spydiga utan han tycker jag är för känslig och fånig som tagit avstånd från hans kärnfamilj.
Här förstår jag inte avståndstagandet från hans perspektiv för när vi tidigare pratat om att jag önskar att vi en dag är där så har han uttryckt att det hade varit väldigt bra.
Här är vi nu men han tycker det är obekvämt?
Det borde han uttryckt för längesen känner jag.

Okej ja det är sant du har en poäng, självklart är anledningen pga barnen.
Men jag förstår hur upplägget blir, hela detta upplägget landar ju i att jag sköter mitt med exmannen han sköter sitt med sin kärnfamilj.

Tråkigt för det var precis det som jag absolut inte ville ha,för mig var det viktigt att hans familj var ödmjuka inför att jag har barn sen tidigare och att vi alla involveras inte bara vårt gemensamma barn och han.
Jag flyttade långt bort från min familj därav samtalen kring detta.
Angående min exman så var jag lika tydlig där, en dag vill jag att vi alla kan sitta ihop och ta en kopp kaffe om tillfälle ges. Detta var också just då helt självklart.
Jag uttryckte tydligt att om detta inte är något för honom så är det ok men det var helt rätt för honom.

Men nu är ingenting självklart utan jag har definitivt dragit en nitlott och jag får väl anpassa mig för det jag själv inte alls tycker är ett bra upplägg.
2 människor som lever i ett äktenskap men har dubbelliv.

Jodå jag täpper igen truten men det fortsätter, min mans svar när jag frågar hur han ser på saken är att jag ger bra svar på tal och han är inte lika snabb i sina svar som jag.
Men det hindrar ju inte honom från att säga lägg av till sin bror?
Istället sitter han där som att allt är fullkomligt ok.
Detta har resulterat i att jag träffar människan max 1 gång per år, resterande tid träffas dom själva.

Hela grejen påverkar allt med svärfamiljen känns de som, jag blir frustrerad över småsaker.
Tex svärmor som skickar sms och frågar hur vårt gemensamma barn mår om hen är sjuk, samtidigt ringer hon min man och frågar samma fråga.
Det blir så överdrivet just för att när det gäller mina egna barn då frågar hon aldrig.
Jag har sagt till min man att jag inte uppskattar dom där smsen och samtalen där hon ska fråga hur barnbarnet mår, det får hon ta via honom.
Jag vill inte få samtal där farmor frågar om ett barn och sen räcker det, jag ser ingen glädje i det.

Jag har ju fler barn som också blir sjuka, går på sitt första disco, fotbollsmatch osv men då existerar inte dom och trots att jag pratar om de så är det tydligt att inget intresse finns.
Nu träffar jag dom knappt för jag orkar inte med sättet, jag tycker det är respektlöst.

När jag nämner tex att farmor skickat sms och frågat hur hen mår så säger han, vad roligt att hon ställer frågan till dig, hon har inte frågat mig.
Då blir jag irriterad och drar upp hela grejen igen om att JAG inte tycker det är trevligt för det kan gå månader utan att vi hörs och sen dyker ett sms upp.
"Hej hur mår... "
Jag uppskattar inte frågan helt enkelt.

Min man säger då
"Ja men då ska jag säga att hon inte får höra av sig till dig för att fråga hur hen mår när det är så hemskt"

Han tar det ur sitt perspektiv och det känns inte bra.

Samtidigt kan hon ringa min man och bjuda in på middag, uttrycka att hon vill att vi alla kommer, mina barn också.
De gånger vi gjort det har det känts som att man medvetet gjort handlingar för att spela ut barnen mot varandra tex enbart köpa en present till barnbarnet.
Därav har jag sen ett tag tillbaka sagt att mina barn inte åker dit, vill han åka så får han åka med vårt gemensamma men jag sätter mig inte i sånna situationer med dom och speciellt inte barnen.

Jag har velat ta upp kontakten med min ex svärmor länge.
Jag reagerar starkt när min nuvarande svärmor enbart ställer frågor och uppmärksammar vårt gemensamma barn.
Det har gått så långt nu att jag inte träffar svärmor när mina andra barn är hemma.

Jag tror att jag känner en saknad till min ex svärmor och hur hon är, de gånger jag träffat henne i samband med att hon kört hem dom när de varit hos henne så pratar hon alltid utifrån alla barnens perspektiv inte bara sina barnbarns.

Detta sker inte ofta alls och under 6 års tid har det skett 4 gånger.

Min man tycker givetvis det är konstigt om jag ska ta upp kontakten med henne och höras någon gång ibland, obekvämt är ordet igen, hon bor inte på samma ort så sannolikheten för att vi ska ses är väldigt liten.
Han känner sig obekväm med tanken för jag har ju hans mamma och det borde räcka enligt honom men svärmor är helt ute och cyklar och visar noll förståelse för att jag har flera barn utöver hennes barnbarn.

Tack för din syn på saken, du kan ha rätt det kanske är en liten detalj som jag lägger stor värdering i.
Skönt att höra att det inte är så allvarligt som jag upplever det.

Min första tanke är att vi förstör vårt äktenskap om vi ska hålla på såhär på separata håll.

Just svärfamilj och ex är för mig människor som kan dra ner ett helt äktenskap, samtidigt blir jag ledsen för när vårt gemensamma barn blir äldre kommer hen märka att farmor och mamma inte ses.
Men det kanske inte är så farligt?
Hur har ni det?

Inställningen till mina barn kom efter att vi fått vårt gemensamma, hade aldrig tänkt tanken annars på att skaffa fler barn.

Hans familjs inställning till mina barn var det som gjorde att jag inte såg något bekymmer i mina tankar. Men jag var fprtfarande tydlig om vissa saker som jag inte kommer gå med på, allt var helt rätt enligt min man ich att jag ens tänktepå att barnen skulle behandlas orättvist tyckte han var en normal oro men han intygade att vi var på samma plan.

I början var min mans ursäkt att de älskar bebisar.
Enligt honom var de bara sånna för att det var så spännande att ha en bebis i familjen, jag köpte det men när åren tickade och det blev naturligt att visa så tydligt att intresset bara ligger i barnbarnet så backade jag.

Jag har aldrig bett min man vara med vid hämntning/lämning det är något han hängt på helt av eget initiativ.

Nu hamnar vi i en konstig sits där jag hade nyttjat tiden vid hämtning/lämning för att lära känna bonusmamma lite bättre, vilket är obekvämt för min man för att mitt ex är med. Så i själva situationen ska jag välja mellan honom och min exman och det är ju inte alls så!

Jag förväntar mig inte att svärfamiljen ska acceptera mina barn och vara hänsynsfulla mot mig.
Men det var en självklarhet för mig att det ska vara så, jag känner mig lurad för att jag pratade med min man om min syn på saken och hur jag vill leva i framtiden vare sig vi får barn ihop eller inte.
Jag känner mig besviken för att han då absolut inte hade några problem med det.

Jag visste vad jag önskar för mig och mina barn och nu känner jag att det slits ifrån mig pga dramatik med svärfamiljen som inte förstår att de sårar mig genom sin attityd gentemot mina barn.
Självklart trodde jag detta var lika allvarligt för min man då han påstod att han ALDRIG skulle ha ödmjukhet ifall det någonsin sker.

Det känns så fel att jag lyft mina punkter som är viktiga för mig och nu ska jag acceptera läget för att andra människor inte är bekväma helt plötsligt.

Inte börjar man på ett nytt jobb, har en överenskommelse för sin lön för att sen få mindre i lön för att chefen tyckte det kändes obekvämt att sätta den lönen ni kom överens om?

Drar exemplet för att avdramatisera grejen.
Jag upplever att jag inte förstår att man ändrar sina val utan att skämmas, ge en förklaring, omtanke mot sin partner osv.

Hela grejen är bara konstig för mig ich jag förstår inte varför JAG ska behandlas såhär när jag förtydligat att respektlöshet är det värsta jag vet och folk som smyger ifrån sig spydiga kommentarer eller inte våga stå upp för sina egna beslut.

Du har helt rätt i det du skriver.
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra dessa handlingar utan att bli "bitter".

Av någon anledning så känner jag mig inte tillfreds även om jag gör saker utifrån de alternativ som finns.

Struntar jag i det helt så blir jag inte tillfreds heller förstås för så går jag miste om något jag tycker är viktigt.

Jag önskar jag inte blev så känslomässigt påverkad av att göra handlingar som jag vet gör min partner ledsen.
Han blir ju inte det men jag vet inte hur man gör.