
-
Jag och min man har ett gemensamt barn, jag har 2 barn sen ett tidigare äktenskap.Skiljsmässan var hemsk, mycket prat bakom ryggen om hur hemsk jag är osv.Min nuvarande man fick uppleva den tråkiga verkligheten en slänt men nu under flera år så har det upphört.Mitt ex har en ny partner samt barn i den relationen.Vid hämtning/lämning så är det trevlig stämning inget gammalt groll som lyfts.Häromdagen dök frågan upp om vi ville ta en fika, mitt ex lyfte frågan.Han och "hans nya" familj, våra gemensamma barn samt jag, min man och gemensamma barn.Alla var alltså närvarande just vid tillfället.Jag avböjde då vi hade tidsbrist men nämnde att det var en fin idé.I bilen hem stämde jag av tanken med min man och hur han känner inför det.Han uttryckte att det kändes obekvämt och att han inte vill. Det räcker att ses vid hämtning/lämning.Jag sa att jag förstår om han känner så men att jag upplever fördelar med att vi NÅGON gång vid hämtning/lämning kan ta en fika med dom, varrför känner jag så?Detta är för mitt och mitt x gemensamma barns skull.Barnen växer, de närmar sig tonåren och jag kan enbart se fördelar med att ha en bekväm relation då vi är 4 vuxna som är väldigt involverade.De är hos sin pappa varannan helg, så myclet händer under tiden de är hos oss och dessa tillfällen där vi väljer att sätta oss ner och ta en fika ihop kan hjälpa mitt x och bonusmamma att hänga med i vad som sker, jag upplever att vi alla gör oss en tjänst genom att visa att vi 4 vuxna är på samma sida.Som det ser ut just nu är det uteslutet pga min man tycker det är obekvämt.Jag vill inte tvinga honom till något han inte vill men samtidigt är jag irriterad för jag tycker inte att hela grejen kretsar kring honomMin man tycker jag kan fika med bonusmamman själv om det är så viktigt och jag känner att det är ett orimligt alternativ då de bor 2h bort och enda gången vi träffas är just vid hämtning/ lämning och 9/10 av gångerna så är ALLA närvarande.Jag vet inte om detta är "normalt" men samtidigt vet jag hur barn hamnar i kläm när föräldrarna inte lyckas ha en trevlig stämning, jag vill ALDRIG hamna där igen.Jag upplever min man som dubbelmoralisk vilket inte gör saken bättre, han har satt mig i obekväma situationer med sin bror som saknar filter.Hans bror har pratat illa om mig och uttryckt att han inte accepterar mina tjejer för de tillhör inte deras familj, jämfört mig med min mans ex, listan är lång.Svågern har varit oförskämd mot mig när vi träffats och pratat om att man är dum i huvudet om man har tatueringar (det har jag som ni förstår), frågat om min relation med min exman.Jag har då uttryckt att det är obekvämt för mig och om det fortsätter så vill jag inte träffa hans bror.Min man har totalt trampat över mig och sagt att han tycker det är viktigt att jag också träffar hans bror och att han kommer be honom sluta om det fortsätter.Uppförandet har inte upphört men min man har istället tagit avstånd från sin bror för att minimera tillfällena det sker.Kort och gott känner jag att jag försatt mig i obekväma stämningar för att göra min man tillfreds och lösningen har inte varit att hans bror upphört med sitt dåliga sätt utan distansering.Jag har gett det flera års av försök och fått stå ut med att min egen man låter sin bror säga saker till mig som är helt klart opassande.JAG har fått sätta ner foten och be honom sluta och min man har suttit TYST bredvid trots löfte om att inget obekvämt kommer ske bara jag följer med och träffar hans bror och familj.Nu när jag ber om något för mina barns skull så är det obekvämt och han vill inte ens göra det en gång.Ingen är elak, spydig men ändå är det obekvämt.Undra hur jävla obekvämt det varit för mig då med allt jag stått ut med och fortsatt mig i för hans skull.Hjälp mig!!Begär jag för mycket dom tycker förslaget om fika är rimligt?
-
Svar på tråden JÄVLA OBEKVÄMT?!
-
Anser att du får acceptera det. Jag är själv inte bekväm med att umgås med före detta ligg eller vad det nu är. Alla är olika. Vissa bryr sig inte. Vissa gör det. Kan du inte fika själv då? Måste han följa med?
-
Har du möjlighet att berätta mer kring hur du känner inför det och varför det känns så obekvämt?
Min man har ett gemensamt barn med en annan kvinna, tyvärr träffar han inte barnet men barnet har uttryckt en önskan inför det.
Jag har inför detta sagt till min man att utrymme för obekväma känslor för mig inte finns, vill barnets biologiska mamma följa med vid eventuell träff så förstår jag det.
Vill min man ha med mig så följer jag med och vill han inte då gör jag inte det.
Jag är en liten detalj i sammanhanget, barnet går först.
Däremot skulle jag ALDRIG vilja träffa ett ligg eller ex där inga barn finns.
Där blir jag obekväm av tanken.
Inga barn finns ju så varför skulle jag vilja träffa något ex då. -
Jag tycker inte att du begär för mycket i sig, men tror inte heller att din man skulle ändra sig. Om du tänker efter, varför skulle han? Det har varit på hans sätt och och du har accepterat det hittills.
-
Jag förstår, jag respekterar att det är obekvämt men samtidigt så är mina barn värda det.
Jag tycker det känns obekvämt att jag helt plötsligt ska träffa mitt ex med fru och barn själv vid hämtning/lämning bara för att jag ska fika med dom men det tycker inte min man förstås.
Hela syftet grundar sig i att alla 4 är med på anledningen till att närvara.
Fikastunderna i sig kommer troligtvis inte ske varje gång men lyckas man 1 gång per år så tycker jag det är bra.
Jag vill förstå lite mer gällande vad som är obekvämt i sammanhanget för jag har mer förståelse om min man hade uttryckt att jag ska träffa min ex man själv men så tänker inte han.
Jag är en aning förvirrad. -
Hos oss är det så att min man träffar sitt ex med deras gemensamma barn regelbundet. Han har även annan kontakt med henne förstås. De hade en okomplicerad skilsmässa och skildes som goda vänner. De är vänner fortfarande.
Jag och mitt ex träffas då och då med eller utan vårt gemensamma barn, för det mesta hos hans föräldrar. Vi hade en svår skilsmässa och har ett barn som mått jättedåligt efter det. Så vi har behövt träffas även utan barnet för att prata om situationen.
Min mans ex har en nya man. Mitt ex har en ny sambo. Inga nya barn på något håll. Barnen är nu äldre tonåringar. INGEN av oss involverade vill träffas allihopa. Jag vill inte träffa min mans ex, trots att hon är en jättebra person på alla sätt och vis. Min man vill inte träffa mitt ex, då han anser att mitt ex är en sopa. Mitt ex vill absolut inte träffa min nuvarande man. Min man vill inte träffa sitt ex nya man. Ja, osv...
Den enda som vill träffa någon annan i vår konstellation är min mans ex, hon vill träffa mig men det vill inte jag. Vi har hälsat på varandra en gång. Det räcker väl, hon vet att jag inte är en galning.
Nej, jag ser ingen mening med att träffas allihopa. Däremot att mamman och pappan regelbundet gör saker ihop med sina gemensamma barn, det tycker jag är bra och viktigt. Sådär en gång i månaden. (Om man kan avhålla sig från gräl.)
-
Det låter sunt när det fungerar, tyvärr tror jag inte det är ett alternativ för oss.
Mitt ex har tidigare haft tendenser att sväva iväg och blomma ut i tankarna att det ska bli vi två igen.
Mitt syfte är därför att alltid ha våra respektive närvarande så allt hålls innanför de ramar som finns.
Galet i sig, men ingenting har varit smidigt.
Nu sen några år har allt fungerat bra och jag vill inte lyfta det förflutna men jag vill inte heller sätta min i situationer som kan göra att vi hamnar där igen.
Detta känner min man till så att han visar så lite förståelse blir som ett nedslag.
Fikat i sig är inte världens undergång att den inte kommer bli av men insikten av att han så lätt avfärdar obekväma situationer trots vad han satt mig in i med sin bror är mer jobbig att hantera.
Samtidigt undrar jag om det har något att göra med att jag sagt att jag varken vill träffa eller umgås med hans bror efter års av dåligt bemötande utan stop. -
Hejhopp89 skrev 2023-04-03 10:05:12 följande:
Jag förstår, jag respekterar att det är obekvämt men samtidigt så är mina barn värda det.
Jag tycker det känns obekvämt att jag helt plötsligt ska träffa mitt ex med fru och barn själv vid hämtning/lämning bara för att jag ska fika med dom men det tycker inte min man förstås.
Hela syftet grundar sig i att alla 4 är med på anledningen till att närvara.
Fikastunderna i sig kommer troligtvis inte ske varje gång men lyckas man 1 gång per år så tycker jag det är bra.
Jag vill förstå lite mer gällande vad som är obekvämt i sammanhanget för jag har mer förståelse om min man hade uttryckt att jag ska träffa min ex man själv men så tänker inte han.
Jag är en aning förvirrad.
Varför tycker du det är obekvämt att träffa ditt ex med hans nya samt barnen? Om du varit ensamstående så hade du alltså tackat nej?
Om du nöjer dig med en gång om året då handlar det ju inte om barnen och vad ditt ex missar. Ni kan väl byta info på annat sätt och barnen kan väl själv hålls kontakten med sin pappa under veckorna?
-
Det känns som att det en grej han ska vara med på annars så är det ingen ide att jag klr mitt egna race.
Vi lever ju tillsammans, jag ser inte anledningen till varför det är så obekvämt för honom att han väljer bort det?
Jag tycker det är en bra sak att alla är med, troligtvis därför det känns helt fel att jag själv ska närvara nu helt plötsligt.
En värdering antar jag om hur jag personligen tycker det ska vara om det ska bli av, alla 4vuxna är viktiga och ingen ska uteslutas.
Hade jag varit ensamstående så hade ingen uteslutits självklart hade jag tackat ja då. -
Barnen har kontakt under de pappafria veckorna men jag tycker att om man nu kan så gynnar det barnen att se att de vuxna samarbetar, barnens kontakt med pappa när de är här är ju inget jag rotar i det är deras samtal/kontakt.
-
Jag ser inte varför din nuvarande karl behöver närvara på en fika med dom ärligt talat. Det viktigaste för barn är att deras egna föräldrar är vänner och kan umgås ordentligt. Om din nuvarande sambo närvarar kan det dessutom bli dålig stämning, om han märkbart tittar bort och inte säger ett knyst osv. Fika själv med dom och utbyt information, tycker jag verkar vara det bästa iaf.