Tjat och gnäll hos mamma men inte hos pappa?

Svårt att säga vad det beror på att det blir så olika beroendes på vem sonen är hos. Jag är mamma ( ensamstående dessutom sedan födseln) och jag har nog upplevt en blandning av de båda exemplen du givit. När jag reflekterar över de situationer som har uppkommit så tror jag att jag sluppit mycket tjat genom att bara lita på mig själv och vara konsekvent kring det jag anser är det bästa för mitt barn och att mitt barn känner att jag inte kommer att ge vika och därmed inte känner att det är lönt att tjata. Sedan levde vi ett tag i en rätt stressig tid ( då jag bytte arbete och fick längre arbetsväg och dottern och jag fick mindre tid för varandra och tidigare mornar) och DÅ kom tjatet som ett brev på posten och jag förstod att dottern ville ha mer tid av mig och därav blev tex läggningarna längre och hon kunde också spela på mina känslor då mitt dåliga samvete lyste igenom. Jag gick ner i arbetstid och genast kom vi in i normala ( för oss) rutiner och mindre tjat. Så jag tror med facit på hand att vi omedvetet signalerar till barnen var vi står i olika dilemman och hur de agerar efter det.