Nu som flyttat under uppväxten

Jag bodde utanför samma lilla håla hela uppväxten, men känner ändå igen mig i rotlösheten. Mer eller mindre hela uppväxten längtade jag bort, till en plats där jag kunde få ha fritidsaktiviteter och kunna ha vänner för att vi tycker om varandra (inte bara råkar bo grannar).

Nu bor jag i stan, har flyttat typ 10ggr sedan jag flyttade hemifrån för nästan 10 år sedan och jag har svårt att känna mig hemma någonstans. Jag trivs bäst ute (oavsett om det är nere på stan eller med utsikt över åkrarna), vilket gör att jag tycker det känns jobbigt när folk vill träffas hemma hos mig eller när jag måste vara hemma en längre stund. Kollar gärna inredningsmagasin, men hatar att göra något vid lägenheten för då måste jag vara hemma en längre stund. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna känna mig hemma i en bostad någon längre tid.