Varför är många så likriktade i Sverige?

Jag menar att det i USA finns mer en anda av att "allt är möjligt, bara man vill och tror på det", en anda jag skulle vilja se mer av i Sverige, där många säger "Det går inte" och "Det är omöjligt". Jag stöter ständigt på detta negativa synsätt hos svenskar och jag är hemskt trött på det, eftersom jag är en person som tror på människors möjligheter till förändring och framgång.

Sen vet jag mycket väl att USA i vissa avseenden är hemskt konservativt.

Ja, vetenskaplig metod innebär att ett experiment ska kunna upprepas gång på gång, med samma slutresultat.

Var har jag sagt att ni "ska gå på min magkänsla"? Inget jag känner igen.

Ja, jag tror på människans möjligheter att bryta invanda, ibland destruktiva livsmönster och att "prova sina vingar". Dvs testa vad man kan och är kapabel till, och det börjar alltid med att man utmanar sig själv på olika sätt. Jag har väl som nykter blivit lite av en "klättrare", dvs jag försöker efterhand bryta nya barriärer och våga sådant jag inte vågat tidigare, Och då handlar det också om att bryta invanda föreställningar, för att kanske få en friskare syn på tillvaron och andra människor och deras beteenden. Det är en spännande resa.

Och jag har inspirerats av en uppsjö av olika självhjälpsböcker jag läst genom åren av olika författare, men det är först nu jag börjat försöka omsätta det jag läst i praktiken,

Jag har alltid haft små anspråk på livet och ofta satt mig själv i 7:e hand, har aldrig varit den som velat störa folk i onödan och har velat hjälpa dem som mått dåligt, ofta utan att ens ha fått så mycket som ett tack. Jag har levt ett skitliv som en loser på det stora, och därför vill jag nu äntligen försöka ändra på det.

Det är inte roligt att bli sedd som den där f.d. alkisen, som någon luffartyp som mest levt på bidrag och supit ner sig. Jag restaurerar därför mig själv och försöker se mer proper och ung ut, försöker framstå som en människa med ambitioner och som vill något med sitt liv. Jag tar revansch på mitt sätt, och jag anser mig ha rätt till det, efter att ha blivit sedd ner på och utdömd av folk hela livet.

Den politiska polariseringen har blivit starkare sedan SD:s inträde i riksdagen, helt klart. Men om du ser på debattanter från vänster till höger, så använder bägge sidorna ofta samma tröttsamma retorik om de alltid kört med. Det är samma argument som blivit uttjatade i det oändliga. Den svenska avundsjukan har jag själv varit utsatt för hela mitt liv. Så fort jag velat resa mig upp och bli nykter och skötsam har jag tryckts tillbaka av personer som verkar ha varit rädda för att jag ska börja klättra uppåt. Den här gången tänker jag dock inte ge mig, oavsett hur personer i min omgivning försöker motarbeta mig, eftersom jag nu har en mycket starkare tro på mig själv och mina möjligheter.

Jag var brådmogen/ lillgammal som barn och ung och mina jämnåriga blev ofta så avundsjuka på mig för att jag så lätt kunde prata med vuxna, som mina lärare t.ex. De menade att jag "försökte ställa mig in" hos lärarna, när jag ju faktiskt bara var mig själv.

Hela livet har jag blivit utsatt för folks avundsjuka och försök att trycka tillbaka mig, så jag om någon borde veta. Sedan drabbas såklart inte alla av den på samma sätt.

Ett typexempel på hur vissa på FL försöker trycka ner andra. Skulle tro att flera på detta forum har liv som inte är så avundsvärda, enligt deras egna mått mätt. Det handlar om att trycka ner eller nedklassa någon för att själv få känna sig bättre för stunden. Självklart vill man bli sedd om man haft en jobbig livsresa, men har börjat inse att man nog får lära sig leva med att många inte förstår eller kan relatera till det man gått igenom. Jag märker t.ex. att många "svenssons" (jag väljer den benämningen för att förenkla lite) tar så mycket i sina liv för givet. Själv har jag fått vara glad bara jag haft tak över huvudet och mat för dagen. Jag undrar också hur folk idag skulle klara sig utan sina smartphones och all annan teknik de har som underlättar så mycket för dem. Jag vet att jag skulle klara att vara utan vissa saker. Jag skaffade inte internet förrän 2007, när de flesta redan hade haft det sen länge. Det gjorde att jag var sen på bollen och såg det som helt fantastiskt att jag äntligen kunde surfa på nätet hemma, som "alla andra", därför kanske mitt internetberoende blev lite starkare än många andras, något jag försöker komma tillrätta med nu.

Det var på en väldigt seg äldre dator med Windows 98 (när andra hade gått över till Windows XP eller Vista. Det tog ibland en otrolig tid för sidor att ladda klart (hade bredband via kabel i lägenheten), och folk undrade hur jag kunde sitta med en så seg och utdaterad dator. Svaret var förstås att det mesta av pengarna gick till alkohol så jag ansåg mig inte "ha råd".

Håller du också på och skriver en bok? Kul, den hade jag gärna läst och tagit del av. Du verkar vara en tänkande och reflekterande människa precis som jag och jag läser dina kommentarer med behållning. Förr kanske jag hade anledningar att ofta inte vara ärlig och uppriktig (pga saker man ville dölja för omgivningen). Idag har jag inget att förlora på att vara ärlig och uppriktig,och människor som inte har något att förlora (som redan förlorat det mesta) brukar folk bli skrämda av, då deras uppriktighet ofta är lite "för mycket" för dem att kunna ta.

Ja, och Trump bl.a. har ju starkt bidragit till den våg av ny-konservatism vi haft, och som de sista 13 åren varit på uppgång i hela västvärlden. Jag har en del konservativa åsikter, bl.a. när det gäller förhållanden, inte så att jag tycker man behöver gifta sig eller ens förlova sig, men jag har alltid hållit trohet och tillit högt, och har svårt för den nya anti-monogama trenden. Men det har väl med min uppfostran och mina värderingar att göra. Jag har en mormor som är född 1928, som hela sitt liv varit strängt kristen och uppfostrat min mor och hennes syskon med att sexuell lössläppthet är synd och orätt. Och mormor försökte även pådyvla mig sin gammelkristna syn när jag var barn. Men det är en av få områden där jag tänker konservativt. Jag avser med mitt inlägg mer förmågan att se möjligheter istället för problem, att tro på sin egen förmåga att kunna forma sitt liv till det liv man vill ha. Att se förbi jante och tänka att det mesta är möjligt bara man har viljan och motivationen. Att inte känna sig bunden av livsomständigheter eller låta sig kontrolleras av människor och se det/dem som ett hinder att ta sig framåt. Att inte vara styrd av invanda floskler och metaforer utan kunna tänka bortom dessa. Att vilja utbilda sig, allmänbilda sig och lära sig nya saker, utvecklas som människa.

Jag menar mer den allmänna känslan jag och många med mig haft av att under 2000-talet har trohet mot en partner och monogami blivit satt på undantag hos många. Man ser ju bara på detta forum hur många som går igång på trekanter, som lever i öppna förhållanden och som tycks föredra ett liv där man sexar runt med många utan att vilja binda sig (jag har läst trådar på forumet flera år innan jag blev medlem) . För att vara ett forum för främst småbarnsföräldrar är det väldigt mycket sextrådar där folk inte tycks ha några gränser alls.

Det har blivit en uppluckring av traditionella värderingar under 2000-talet. Vi hade ju en period i slutet av 60- början av 70-talet med "fri sex och kärlek", men det blev ju en återgång till det normativa efter ett tag.

Ta bara detta med appar som Tinder, som främst verkar vara för unga som söker tillfälliga sexkontakter. Man swipear och väljer och vrakar, bestämmer träff för sex och sedan ghostar den ene när den andre har fått starkare känslor.

Jag kan nämna fler saker, men märker en sorts ny-konservatism hos folk som reagerar mot att det är såhär. När jag i en tråd undrade varför sex tycks vara det allra viktigaste i ett förhållande och kärleken till personen tycks vara satt på undantag, fick jag en del svar som "Vaddå? Finns det något annat än den kroppsliga, sexuella njutningen"? vilket visar att en del har tappat förmågan att känna kärlek till en partner för den person hon/han är.

Det verkar som om vissa medvetet väljer att missförstå vad jag skriver. Säger inte alls att "andra måste tycka som mig", mitt inlägg är en reaktion på likriktningen hos många svenskar. Att man mest bara bryr sig om banala saker och aldrig ens har existentiella funderingar.

Sann kärlek innebär att älska någon på djupet, för den person han/hon är. Men jag förväntar mig inte att folk på FL ska förstå det. Jag har älskat och förlorat (min f.d. dog endast 47 år gammal, hon var 10 år äldre än jag) och den sorg jag kände efteråt bevisar att jag älskade henne för mer än bara kroppen.

Men ni som ser sex som det primära, fortsätt för all del att göra det. Lite billigt kanske att sakna någon ENDAST för sexets skull, eller?

En del här vill ju gärna få en att tro att deras uppfattningar utgör ett tvärsnitt av den samlade befolkningens, så..

Ditt svar visar att det är meningslöst för mig att försöka förklara för dig. Ha ett bra liv.

Jag älskade henne för den fina, goa och omtänksamma människa hon var. Detta vägde för mig tyngre än att vilja sätta på henne.

Att inte förstå vad personlighet innebär, visar att det fattar något mycket grundläggande. Alla jag pratar med IRL förstår vad jag menar. Men jag vet inte riktigt vad det är för sorts folk som huserar på detta forum. I värsta fall får du googla på ordet, om du klarar det.

Jag har en personlig tro, som är lite en blandning av kristendom och New Age. Jag tror inte på en auktoritär Gud, men på en hjälpande som visar vägar vi kan ta för att ta oss ur ett destruktivt leverne och nå framgång. Att vara skeptisk är väl bra på det sättet att man analyserar, källgranskar och inte väljer att tro på allt som basuneras ut. Men jag upplever ofta utpräglade skeptiker som cyniska och med en närmast nihilistisk syn på tillvaron (det mesta är meningslöst och vi måste själva skapa mening med våra liv).

Jag har levt i alkoholmissbruk i flera år och kan säga att tron på något högre, en Gud eller en kraft i universum, som strömmar genom allt levande, har varit det som räddat mig och fått mig att behålla livsgnistan.

Och en generell tro på att det goda segrar till slut.

Jag kan på ett sätt tycka att moraliseringen över sex i USA är något som i grunden är bra. I Sverige är det samma sak som att "svära i den ateistiska kyrkan", men jag har alltid sett trohet och tillit som karaktärsdanande och föredömliga egenskaper. Hela samhället och dess fortlevnad bygger ju på att vi kan känna tillit till varandra. Arbetsgivaren måste kunna känna tillit till sina anställda. Vi bör kunna känna tillit till myndigheter och polis och rättsväsende, att de gör sina jobb som de ska (även om det är lite si och så med det idag).

Jag vill tillägga att även om jag har en personlig tro, så litar jag på vetenskapen och är intresserad av att läsa om nya rön i vetenskapliga tidskrifter. Folk tror ofta att en person som har en tro förkastar vetenskap, vilket gör det jobbigt för dem som anser (som jag) att det ena inte utesluter det andra. Har man en tro idag så kommer genast ateisters ingrodda fördomar om att man är någon "hjärntvättad bibelkramare" eller dogmatiker. Man kan ha en tro och ändå förlita sig på vetenskapen, jag ser det inte alls som motsägelsefullt.

Ja, USA är hemskt konservativt på en del områden, men jag har med tiden börjat tröttna på många svenskars passiva inställning att man måste acceptera sin lott i livet och inte tro på framgångar genom egna ansträngningar. Att se möjligheter istället för problem och prova sina vingar för att se vad man är kapabel till, är något jag skulle vilja se mer av hos svenskar.