Vad gör man om man vet att man vill separera men inte kan förmå sig? känner så säkert att det är det jag vill men samtidigt är jag inte beredd att offra allt vi har tillsammans. Hem, familj, gemensamma vänner. Allt det skulle gå förlorat. Barnen skulle bli förkrossade.
Hur överlever man?
Man får väga för och emot. Hur vet du att allt det där skulle gå förlorat? Det låter som att det är du som vill skiljas, inte din partner, men din partner måste ju märka att något är fel? Då märker ofta även barnen det. De märker mer än man tror. Hur gamla är de?
Varför vill du skiljas?
Min partner vill inte skiljas. Jag har tagit upp ämnet några gånger när vi bråkat men det är totalt förbjuden mark. Tänker inte ens i de banorna.
Barnen är 3 och 6 år
jag villl skiljas för att all vår respekt för varandra är borta, vi gillar inte att umgås, vi bråkar, vi klarar inte av att dela upp hushållssyslor på ett vettigt sätt utan tjafs. Vi stör oss på varandra och istället för att lyfta varandra blir båda en sämre version av oss själva.
Jag är bitter och tänker att alla andras liv är bättre fast att jag egentligen har allt det där som "alla andra har". Men jag är inte lycklig.
Sitter exakt där med så trött på sambon så ja spyr. Men inte mitt barn !
Hur hanterar du det? Just nu vill jag knappt vara i samma rum som människan.
Barnen är glada, kärleksfulla och älskar När vi gör saker som en familj så de har Inte påverkats än iaf
Då skulle jag föreslå familjeterapi. Småbarnsåren kan vara påfrestande. Men att ni bråkar mycket och har tappat respekten för varandra, är verkligen inte bra för barnen.
Vad har partnern för förslag på lösningar? Om partnern inte ens vill diskutera separation menar jag.
vi har inte kommit så långt som att diskutera andra lösningar att inte bråka inför barnen. vilket händer ibland ändå.Jag vill inte gå i familjeterapi.
Vill din partner inte umgås heller? är det ömsesidigt? i vårt fall är det bara jag som vill separera, hade vi båda velat så hade vi nog redan gjort det.
Tack! Jag står i alla bostadsköer som finns men vi bor i Stockholm så det är verkligen inte det lättaste att få ett vettigt förstahandskontrakt. skulle behöva gå ner rejält i standard, barnen skulle behöva byta förskola/skola. Vi skulle få kvar en slant av vårt nuvarande boende om det såldes men kanske bara 1,5 miljon var Vilket man inte kommer långt med här tyvärr. Det är uppenbart att samhället är bygg på tvåsamhet.
Hyresrätt känns som bästa lösningen Men omöjligt att få här som sagt
Med hyresrätt skulle det ekonomiska inte vara ett problem. Jag klarar en hyra på upp till 16 000 och skulle ha pengar Från försäljning av nuvarande bostad som buffert. jag har satt upp en budgetkalkyl som Känns hållbar och går ihop. Jag får ut 35 000 efter skatt så visst skulle jag klara det.
Största dilemmat är bostadsfrågan samt det känslomässiga gentemot barnen. vill inte heller vara utan dem varannan vecka
Är i samma sits men min man har INGEN aning om mina tankar.
Blir väl till och bita ihop 10-15 år till ungarna lämnat boet
Allt kommer lösa sig, separera så fort som möjligt, slösa inte bort en enda dag till. Pratar av egen erfarenhet. Varken hus eller andra tillgångar är inte värda att ha ett olyckligt liv. Du kommer bara ångra du inte gjort det tidigare.
Hur går det?