Känns som att polisen inte vill att jag ska medverka/gå på förhör

Men det känns konstigt. Då känner man sig ju inte trodd, det blir liksom jobbigt att berätta då. Utredaren tycker det är konstigt att jag fortfarande träffar personen och det kan jag ju förstår men hen vet ju inte vad han kmr göra om jag inte träffar han. 

Jag har berättat om bilderna men inte för själva utredaren. Tidigare förhören har varit med vanliga poliser. Jag tror du har rätt, jag är nog inte så trovärdig, det kommer nog läggas ner. Eller dom vill nog att det ska läggas ner. Känns bara jobbigt att det kommer fortsätta, ser liksom inget slut och jag blir mer och mer deprimerad av situationen. 

Han använder aldrig kondom så det skulle finnas dna. Jag tänker att jag kan åka in till sjukhus efteråt och om han finns i deras register så blir han ju hittad. 

Jag vill inte ha det såhär men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag har berättat, medverkat. Jag tänker att genom att åka till sjukhus direkt efter nästa gång så finns det ju mer bevis. 

För då finns det ju bevis, dna.

Jag pratar om när han var häktad fick han ringa sina barn och vänner, men inte mig. Hans vän besökte honom men det fick inte jag. Är troligen samma nu när han sitter på anstalt.
Jag har aldrig anmält men jag är offret. Det är kriminalvården som bestämmer detta. Kan se olika ut, men denna misshandel var väldigt grov. (enligt andra)

Och ja, normaliseringsprocessen gäller i mitt fall och troligen även för dig. 

Vi har inga gemensamma barn.