Behöver nån som ruskar om mig, jag känner mig HEMSK.

Jag var med om ungefär samma. När jag väntade mitt äldsta barn hade jag en magkänsla att det var en pojk och det var det så jag hade rätt. När jag väntade andra barnet hade jag en stark magkänsla att det var en flicka men det visade sig vid förlossningen (hade inte tagit reda på könet innan) att så var det inte utan det var en andra pojke. För mig blev det någon sorts kortslutning där och jag kunde inte riktigt ta till mig honom. Det kändes inte som mitt barn. Lite svårt att förklara. Jag visste rent logiskt att han var min och att jag fött honom. Att det var han där inne hela tiden. Samtidigt var det som att hjärnan, eller kanske hjärtat, inte var med på det. Jag minns att jag grät i bb rummet och sa till sonen ?du är så fin men du är ju inte mitt barn?. Helt ologiskt och logiskt på samma gång, för det barnet jag hade trott att jag väntade kom ju inte. Det var inte det barnet som jag höll i min famn. Hur man nu kan tro något så starkt om något man vet att man inte vet något om är en annan fråga. Men ja det var kämpigt med anknytningen för mig, och det var det länge. Det är egentligen inte förrän nu den senaste tiden jag mer och mer känt mig knyta an och älska på riktigt, på det där sättet föräldrar ?ska? älska sina barn på, och han fyller snart 2 år. Jag har nu mer även en dotter och valde att ta reda på könet när jag väntade henne för jag var livrädd att bygga upp någon felaktig bild på det sättet igen. Jag har skämts otroligt över det här så jag har inte berättat för någon, inte ens mina allra närmaste.