Behöver nån som ruskar om mig, jag känner mig HEMSK.

Jag tror det är förväntningar som får en att känna såhär.. samt detta samhälle och dess normer om att ha en av varje.

Låt oss säga att normen var att ha två pojkar, tror du att du hade känt såhär då?

Och kolla på dina förväntningar, vad exakt ska en dotter ge dig som en till son inte kan? 

Grejen är att du har gjort en bild i ditt huvud om hur det skulle vara med en dotter och den bilden behöver inte alls stämma. Och/eller så blir du påverkad av samhället.

Tänk vad praktiskt med två pojkar, lättare att ärva kläder, cyklar etc av varandra, kanske större chans att de tycker om samma aktiviteter. Vad kul dina grabbar kommer ha tillsammans :) tänk en mysig liten lillebror som ser mest upp till storebror i hela världen. 

Det är ok att bli besviken, men det är ju inget att göra åt och det kommer kännas bättre när du vant dig vid tanken! 

Det finns andra som känt som du. Allt du skriver tyder på att du kommer att älska ditt barn. Fint att du berättar, det lyfter skuld från andra. 

Fast det stämmer inte. Har tre flickor (förlorat ett barn, också en flicka) och folk har kommenterat ska du veta. "Ojdå haha, det blev en flicka igen", "stackars din man"," din "man ville ju såklart ha en pojke", "den här gången blir det nog en pojke ska du se", "blev det en pojke tredje gången gilt?". 

Du kommer att älska din lille gosse mer än livet självt och med kärleksfull nyfikenhet undra vad han kommer att bli för en liten person.
Mina gossar är så olika varandra som två människor kan bli och ändå är de bästa, bästa vänner.
Så spännande det är att få följa dem på deras livsresa och vilken ynnest att få vara deras mamma.  //

Bästa mamman ever. 

Bra beskrivning av hur du känner, och jag tror det ofta är detta det handlar om när föräldrar blir besvikna över ett visst kön. Jag tror dock också att dessa känslor på ett sätt kan vara väldigt positiva. De flesta av oss har något slags förväntningar på våra framtida barn. Vi föreställer oss hur de ska vara som personer, vad de kommer att tycka om att göra, på vilka sätt de kommer att likna oss själva och på vilket sätt de kommer vara annorlunda men bättre. Du har säkert, medvetet eller omedvetet, haft många fantasier om vem ditt barn är, och i dessa så är barnet en flicka. Nu blev detta ett uppvaknande för dig. Barnet är inte den där fantastiska individen som du drömmer om att få träffa och på många sätt redan känner, utan ett helt främmande barn som du inte vet någonting om.

Detta är någon som varje förälder med föreställningar om barnet förr eller senare måste inse. Ibland sker det gradvis, genom att man undan för undan lär känna barnet och märker att barnets intressen och personlighetsdrag inte matchar det man föreställt sig. I dessa fall finns det ibland en risk att besvikelsen går ut över barnet, eller att barnet märker av förälderns förväntningar och försöker anpassa sig till att vara den som föräldrarna ?vill ha? istället för den det faktiskt är. I ditt fall blev det istället ett mer brutalt och plötsligt uppvaknande redan innan födsekn, och det är ju på många sätt bra. Tack vare att barnet är en pojke får du nu chansen att gå in i detta med ett öppet sinne och kan så småning om lära känna det barn du faktiskt fått istället för barnet du skapat i din fantasi.

Jag förstår dig. När jag plussade med andra barnet så fanns det inte ens en enda tanke på kön, det var när jag började läsa i forum om att en av varje är det bästa och att flickor minsann är bättre än pojkar, även några i min omgivning som kommenterade "när ska du få en dotter?" och "Jag hoppas för din skull att det är en flicka nu" som fick mig att känna att oj nu måste andra barnet bara bli en flicka! Annars är vår familj inte hel och blablabla..... för jag har ju redan en pojke! MEN jag bröt dessa tankar då jag insåg att det inte är mina tankar, utan samhällets.

Det är läskigt hur man kan bli påverkad. Som du skriver man färgas av andra.. men jag brukar tänka att om känslorna/tankarna inte fanns där innan utan dök upp i samband med att jag läst/hört andra säga dessa saker, ja då är det inte mina känslor eller tankar utan SAMHÄLLETS.

Och nu kan jag bli så arg och triggad när jag ser liknande inlägg för jag vet vad det gjorde i mitt huvud. Jag blir seriöst äcklad av hur samhället är så fixerat i kön och mammor som hellre vill ha flickor, och jag vägrar bli påverkad för det var inte kul att få sådana tankar! 

Så frustrerande att läsa... att folk inte kan hålla sådana onödiga kommentarer för sig själva:/ 

Hur som så är det egentligen inte ens dina tankar från början och jag tror att de kommer försvinna för dig med!❤ 

Du behöver inte ruskas om! Känslor måste få finnas, även "fula" känslor som besvikelse över det som inte blev. Klart man kan behöva lite tid att ställa om mentalt, så förlåt dig själv för att du känner så och gör det inte till en större grej än det är.

Lovar, snart börjar du föreställa dig en framtid med två små bröder istället, och se fram emot det. Sen sitter du där med ditt lilla knyte och lär känna honom och kan inte tänka dig någon annan än just honom 

Har själv två pojkar, 4 och 1 nu, och det är urmysigt. Fyraåringen (som var vääldigt skeptisk när lillebror började krypa runt) har bestämt sig för att han nog är rätt bra ändå, busar med honom och berättar för alla vi möter att han och lillebror ska jobba på bilverkstad tillsammans när de blir stora, haha. Han älskar Roy och Rogers mack som ju handlar om två vuxna bröder, och tycks tro att han och brorsan kommer att bli exakt likadana - sitta och fiska ihop och sjunga "Det ska va gött å leva, annars kan det kvitta!" Får mig att tänka på två vuxna bröder i min släkt, rätt olika varandra, en försiktig och reserverad och den andra framåt och utåtriktad, som trots sina olikheter är som ler och långhalm med massvis av gemensamma intressen, umgås hela tiden och hjälper varandra framåt.

Angående folks klumpiga kommentarer tänker jag att man ska försöka tolka sina nära och kära i bästa välmening. Bevisligen finns det många som blir besvikna över kön, så att någon närstående kommentar kring hur man själv/ens partner känner kan nog ofta vara ett sätt att "kolla läget", ifall den blivande föräldern behöver prata. OM man behöver det kan det ju vara skönt att folk inte tiger ihjäl ämnet, liksom - speciellt som det är lite känsligt och kan kännas svårt att ta upp själv.

såg att du fått din pojke nu, grattis så underbart med två bröder!

av just precis det skälet kollar vi inte kön innan på något av våra barn. Vid första önskade jag inte det ena eller andra könet. Jätteglad för vår pojke. Med nr två var jag väldigt inställd på att det var en flicka, hade flicknamn bestämt och alla var så ivriga att tala om för mig att det var en flickmage. Ut kom en pojke och jag blev så där ögonblickligt förälskad som man kan bli i ruset efteråt. Efter någon timme frågade sambon min försiktigt om jag var besviken. Jag fattade inte ens vad han menade. Vad jag hade tänkt mig innan hade ju inte ett dugg med känslan för den där som kom ut att göra. Nu väntar jag nr tre och aldrig i livet att jag skulle kolla kön innan. En del tror att vi skaffar sladdis för att få en tjej men så är det inte. Mina båda söner är så olika som två individer kan vara så nu blir det spännande att se om den tredje är lik någon av dem eller något helt annat.