Vad säger ni om personer som aldrig jobbat, aldrig vill jobba, utan som hela tiden lever på andra, skaffar en massa barn och bara chillar hela dagarna?
Typ ett par som bor ihop där ingen jobbar och som bara skaffar ungar hela tiden och låter andra betala?
Hur ser ni på personer som lever på det viset?
Jag tycker nog faktiskt mest synd om dem.
Och stackars deras barn som inte kommer att få ha föräldrar de kan vara stolta över, och inte får lära sig att bra saker kommer till den som planerar och jobbar.
Enda anledningen att leva så för min del är om man faktiskt inte kan bidra med något och är ett totalt spån. Och det är rätt fattigt som existens betraktat enligt mig.
Men de tycker säkert synd om mig också, som jobbar och tycker prylar är lite kul ibland.
Jag är en person som inte kan jobba pga diagnos och andra saker. Jag vill ut och jobba, jag vill ha ett jobb och bidra till samhället men det går inte. Mitt mående och diagnos är skit jobbigt och ställer till det i vardagen. Har svårt att komma iväg på saker m.m
Om någon läkare sade att om jag kapar av båda benen och blir fri och " frisk" från både ångest och depp så skulle jag kapa av dem samma dag.
Jag har inga barn då jag inte vill riskera att de ärver mina dåliga gener. Jag får ut pengar från Försäkringskassan och betalar skatt på de pengarna. Delar just nu boende med en släkting och jag betalar halva hyran plus att jag lägger till extra pengar för mat, schampo m.m
Jag blir galen när jag hör och läser om folk som kan arbeta men inte vill. De har inget som hindrar dem och de väljer att gå på bidrag och att gå hemma. Världen är inte rättvis och jag skulle vilja byta med någon som vill gå hemma så att jag kan börja jobba!!