Två pojkar, hur reagerade er omgivning?

Intressant att höra alla era svar. Vi är ju jätteglada för två killar - två av samma kan ju verkligen komma varann nära. Dessutom var det långt från säkert att vi ens kunde få syskon så det i sig är en total lycka.

Blev bara så paff när det av några verkade som det var mindre värt, kändes så rubbat.

Tack för alla svar. Två pojkar känns för mig väldigt kul, men en av varje hade också varit kul, och två flickor med liksom. Jag ville ju ha två BARN liksom?

Nej alltså jag fattar bara inte hur folk kläcker saker. Jag var glad för ett barn och hoppades innerligt på syskon men då jag är äldre, nu tom 40+, så var det ju absolut ingen garanti. Att då både få ett barn till och att allt ser bra ut är ju en sån lycka. Två pojkar kommer förhoppningsvis också kunnna bli bra vänner och som syskon kommer de ju ha varann länge hoppas jag. 

Det var inte så det var menat iaf. Det jag menar är att det finns så mycket positivt med alla syskonkonstellationer. Har själv syskon av motsatt kön. Som liten var det ju sak samma, det var en lekkompis. Som äldre barn gav det mig en förståelse för motsatt kön genom att växa upp med det, men en del saker hade jag nog som tonåring haft lättare att prata med en syster om där och då. Som vuxen är det en vän och nån jag delar barndomsminnen med.

Tack, jag menade verkligen inte så med vad jag skrev iaf. 

Jag är ju så otroligt glad att kunna få två barn, vet så många som kämpar och även de som aldrig fick barn och har fått förlika sig med det på olika vis men som sörjer det. Min dröm har alltid varit att ha två barn för syskonskapet och se den relationen mellan barnen. Så stt få det gå i uppfyllelse är stort, särskilt då jag länge trodde att jag skulle bli barnlös själv.

Fast det är väl en skillnad i det du skriver? Man kan ju ha olika intressen (själv var jag under uppväxten helt klart mer en pojkflicka som aldrig hade riktigt nära tjejkompisar och älskade att göra allt killarna gjorde) - men däremot som jag skrev så är det ju en del saker jag tror att jag nog kommit närmre en syster än en bror under delar av min uppväxt. Eller vad vet jag, jag har ju ingen syster liksom. Men förälskelser, kroppsförändringar och sånt har jag ju inte haft nån att prata med om på det sätt vänner med systrar haft. Men jag är ju framförallt glad nu som vuxen att ha ett syskon, särskilt när föräldrarna börjar bli äldre. Det är en trygghet för mig, och där  spelar ju kön precis noll procent roll.

Ja, det här har jag också hört, men jag funderar på hur förlegat det är nu för kommande generationer. Alla mina vänner med söner, både yngre och äldre, har en fantastisk relation med dem. Jag ser också på min man som ringer sina föräldrar jätteofta och verkligen finns där. Min bror har en supernära relation med mina föräldrar. Så jag ser inte det här i de generationer som kommer bli de som tar hand om sins äldre nästa varv liksom.

Det är nog så, men samtidigt kan jag verkligen önska att de med såna kommentarer kan tänka dem och inte uttala dem högt, som med så många andra saker.

Jag har på riktigt sen vi fick reda på att vi ska få en pojke till mött folk som först blivit genuint glada med stora leenden för oss att få ett andra barn och där de sedan tystnar med ett ?jaha?? och ett stelnat leende när jag sagt att det är en pojk till. På riktigt. Det gör mig faktiskt irriterad, för hur bemöter de då mina pojkar i sin vardag tänker jag? Det är för dessa människor som att jag inte bör vara lika glad för att det är en kille. Sånt här beteende tycker jag bara är ofint. 

Jag trodde inte att jag skulle få bli mamma, något jag sörjde länge, och att gå från det till att ha två barn är mitt livs stora lycka. Kön är då så galet oväsentligt för mig - men det är klart att jag påverkas i humöret (särskilt som gravid) av att ha mött flera människor som går från glad till halvt beklagande, oavsett hur jag själv känner i grunden, just för att jag ju måste bemöta dem på nåt vis. Där skulle jag önska att folk bara tänker på allmänt hyfs ibland alltså.

Ja, jag förstår dem. Efter att ha fått så många kommentarer nu om detta och nästan beklagande av vissa, av typen stackars mig som inte får en dotter, så känner jag att det blivit jobbigare när folk grattar eftersom de i nästa andetag så ofta vill veta vad det är. Vill inte höra fler såna kommentarer, det tar faktiskt bort en del glädje av graviditeten när folk ska tycka SYND om en.