Passion eller Intimitet?

Jag försökte beskriva en situation där inget annat skaver för jag får uppfattningen att så ofta är fallet i alla olika livsberättelser som blir till trådar här.

Men samtidigt. Om det nu är så som du säger så får ju allt annat så oerhörda konsekvenser. Det räcker att man upplever att partnern låter äckligt när denne äter så blir det tillräckligt för skilsmässa - om nu även ett torrt sexliv också ligger där i potten. 

Jag tänker ibland på på hon som skilde sig för att mannen efter 20 års äktenskap köpte fel lösgodis en fredag. Det kanske är en skröna men det ligger något tankeväckande i det.  Har partnern så dålig koll vad man gillar och inte gillar att denne lyckas pricka in alla "äckliga" lösgodisar, så är det ett ganska tydligt tecken på att partnern varken känner en särskilt väl eller är särskilt intresserad och att det slår igenom på alla plan i relationen. Inte minst sexuellt. 

Det blir stora problem när den ena inte VILL kommunicera om problemet. Så var det med mitt ex. Hennes lust hade i princip försvunnit men hon ville inte se det som ett problem, än mindre prata om det. Det var jättetydligt och hon kunde byta ämne varje gång jag ville prata om det. Fortsatte jag att pressa henne blev hon sur och diskussionen rann ut i sanden.

Samtidigt hintade hon om att hon kunde vara sugen (när jag inte var hemma) eller att ikväll skulle vi verkligen ha sex. Det blev sällan nåt och hennes totala ointresse lyste igenom. En gång gick hon mitt i förspelet och satte sig vid tv:n utan ett ord. Hon ville inte prata om det då heller och förstod inte varför jag kände mig sårad och förvirrad. Det sorgliga är att om jag gjort så mot henne hade det blivit ett jäkla liv.

Det kändes som att jag inte hade rätt att må dåligt av hennes ointresse. För henne var sex inget viktigt och då skulle det vara så för mig. Det värsta var inte sexbristen utan att mina känslor inte gällde för de passade inte henne.

Ja, på vissa sätt. Andra sätt kunde hon vara väldigt omtänksam. Lite som att hennes omtänksamhet mot andra berättigade hennes egoism mot mig. Naturligtvis har jag en del i detta också, men jag ville åtminstone prata om det och finna en lösning. Det ville inte hon.

Tja. 

Nu försökte jag hålla en allmän diskussion om två lite extrema och fiktiva case. Baserat på alla 100-tals olika trådar i ämnet "lustdiskrepans" jag läst de senaste 10+ åren.

Ämnet intresserar mig eftersom jag genom hela vårat 20+ åriga äktenskap varit den med mest lust i förhållandet. Och jag tamigfan testat allt. Jag har läst på, tagit hand om markservicen, kommunicerat om det utan att tjata,  Lyssnat. Varit taktil. Vårdat mitt utseende. Skapat erotiska miljöer hemma, you name it.

Det visar sig att problemet inte ligger så mycket hos mig utan i det faktum att hon säkert sedan vi gifte oss gått med ett kroniskt medicinskt tillstånd som hela tiden skapar små infektioner i kroppen. Som att ständigt gå och vara lite febrig och förkyld. Hon har fått diagnosen "utbränd" fyra-fem gånger eftersom det dels går att skylla allt på patientens livsstil och dels är tillräckligt luddigt för att det ska vara rimligt. En cancerdiagnos hade varit svårare att ge eftersom det då krävs andra "bevis". Men läkarna var inne på både MS och LS ett tag. Och när jag är småförkyld är jag inte heller så sexuellt initiativtagande. Min fru har varit det i 20 år.

Nu får hon medicin som hjälper henne men jag är rädd att det inte hjälper vår relation. Efter alla år av avvisande har jag slutat se henne som erotisk varelse. Jag tänder helt enkelt inte på henne. Varje situation som skulle kunna hetta till lite har min hjärnas synapser kopplat till ett misslyckande och min lust stendör. Men vi är varandras absolut bästa vänner. Vi har kul ihop och har fortfarande spännande diskussioner. Vi är kärleks Vi har byggt upp ett rikt socialt liv av gemensamma vänner baserat på gemensamma intressen och jag skulle verkligen sakna allt sådant vid en separation. 

Och nej. Det innebär inte att man förlorar allt bara för att man separerar. Men jag får ändå bilden av att kasta upp allt i luften för att se vad jag lyckas fånga på vägen ner. 

Men likt det fiktiva caset i min grundfråga, så träffade jag någon annan ett par gånger. Jag kunde helt enkelt stå emot. Men jag avböjde en situation som skulle innebära en långvarig sexuell relation utanför äktenskapet. Och nej ett menage-a-troi är helt uteslutet som lösning. 

Så jag stannar.

Jag har helt enkelt kunnat hitta formuleringen som jag kan använda till mina barn eller mina föräldrar som motivering. Jag kan inte säga att " Jag och mamma älskar inte varandra längre" för det är inte sant.

Men det är ett val jag aktivt gör varje vecka. Jag frågar mig ständigt "är det tillräckligt bra för att stanna".

Och svaret har hittills alltid varit "ja" på den frågan.

Tillräckligt.